detofattbara

Kapitel 5

Glenn svängde in utanför Pizzeria Latino. På andra sidan vägen låg en bil med nosen ner i diket. Bergis en fartdåre, tänkte Glenn och steg ur bilen. Kylan var bitande kall. Under hans fötter knastrade snön. Han tyckte om det ljudet. Men han kunde inte förklara varför. Det var helt enkelt bara så.

   Inne på pizzerian var det varmt. Några män i 40-årsåldern satt vid spelmaskinerna med varsin öl i handen. De nickade som hälsning när Glenn mötte deras blickar. Glenn gjorde likadant och gick fram till kassan.

   – Hej Glenn! Vi undra va du va. Du brukar alltid komma säkert fyra gånger vecka. Nu var fem dar sen. Sjuk eller? sa Ali som just var i färd med att packa ner Glenns pizza i en kartong.

   Glenn rodnade.

   – Nä, men så ofta är jag väl inte här?

   – Jo, du är det! Men vi gillar dig Glenn! Det är bra! Du försörjer oss! I kväll vi bjuder på valfri dricka, sa Ali och sträckte fram pizzakartongen.

   Glenn tog emot pizzan och lämnade över jämna pengar, sedan vände han sig mot kylen för att välja dricka.

   – Fanta Mango. Är den god? frågade han.

   – Jättegod! svarade Ali.

   Glenn tog burken och stoppade den i jackfickan. Vinkade adjö och tog sig ut till bilen. Ali hade frågat om han varit sjuk, antytt att Glenn var på pizzerian flera gånger i veckan. Kanske var det så. Glenn höll inte räkningen. Han hade aldrig tyckt om att laga mat. Det hade Mona stått för fram till att hon blev sjuk i cancer. Under sjukdomsperioden hade hans svärmor, trots sina 80 år, stått för matlagningen. Matkurer, hade hon kallat dem. Mat som skulle hålla Mona vid liv. Men det gjorde den inte. Drygt ett år senare dog Mona. Lämnade Glenn ensam kvar. Fan för matkurer, tänkte Glenn och startade bilen.

KAPITEL 4

Det var en helt vanlig morgon. Snön hade fallit under natten. Det var alldeles vitt där ute. Kalle var osäker på om han skulle gå till skolan i dag. Han gillade inte de där vanliga dagarna. Han visste hur de skulle sluta. De slutade alltid på samma sätt! Han ville inte mer. Han ville bli älskad för den han var. Någonstans bland all skit fanns ändå en ljuspunkt. En tjej som han hade träffat på Internet. Hon var 16 år, precis som Kalle själv, och bodde i samma stad som honom. Hon hade ett djup som Kalle aldrig sett hos någon annan sextonåring. Hon var insatt i politiken och hade en tydlig åsikt om det mesta. Kalle var imponerad. Han önskade att han själv var lika kunnig. Att han besatt samma kunskapsiver som hon.

   Hon var dessutom vacker. Ja, Kalle kunde inte komma på något annat ord än just vacker. Snygg var inte tillräckligt för att beskriva henne. Hennes mörkblonda hår var långt, och av bilderna att döma bar hon det ofta i en slarvig knut på huvudet. På bilderna hon lagt upp på sin Facebooksida kunde man se att hon gärna använde smink. Kalle undrade hur hon såg ut utan. Vackrare.

   Han gick upp från sängen och tog på sig kläderna. Han hade bestämt sig för att inte ge upp och låta mobbarna vinna. Någon gång skulle han ge igen. Men när och på vilket sätt?

   Väl vid skolans nedre del stod hans farhågor och väntade på honom. Han gjorde som han brukade; sprang. De följde efter honom. Han sprang tills krafterna var slut. Då slängde han sin väska på marken, tog några rosslande andetag och sprang vidare. Han kom för det mesta undan oskadd. Men de få gånger de fick fatt i honom utsattes han för fysisk mobbning som utvecklades för varje gång. En gång tvingade de ner hans huvud i en toalettstol full med bajs. Efteråt slog de honom i huvudet så han svimmade precis vid vattenytan i toalettstolen.

   Denna dag kom han undan. Mobbarna orkade inte hänga med i hans tempo. Eller så var han helt enkelt inte värd besväret i dag. Kalle var åtminstone nöjd.

   Han låg efter i skolan och lärarna började misstänka skolk och sa åt honom att de snart måste ringa hans föräldrar.  Dagens första lektion var matte. Andfådd och förödmjukad äntrade han klassrummet med sin smutsiga väska. Ingen förstod att han var utsatt för mobbning. Det var väl som det skulle. Mobbarna hade en syndabock, honom. Någon måste det vara. Kalle ville bara sjunka genom golvet när läraren tittade på honom.  Han kände sig förödmjukad. Men, som alltid, slog han ner blicken och satte sig tyst, längst bak i klassrummet. Inte ett ord om mobbningen vidrörde hans läppar.

KAPITEL 3

Alice sjönk ner framför datorn och slog upp ett nytt Word-dokument. Det var flera veckor sedan hon hade skrivit dagbok. Lusten hade inte infunnit sig. Men egentligen visste hon att det bara var en lögn. Hon hade inte skrivit eftersom hon inte vågade. Hon var rädd för vad det skulle innebära. När hon fick ner allt på papper. När hon fick det svart på vitt. Men någonstans låg händelsen och gnagde. Den ville ut. Och fick den inte komma ut genom munnen fick den komma genom fingrarna i stället. Det var dags.

Jag är ledsen över att jag inte har skrivit i dig på länge. Det har varit en jobbig period. Och då snackar vi inte en sådan där jobbig period när plugget tar för mycket tid eller när jag känner mig fulare och tjockare än vanligt. Det här är en annan slags jobbighet. En jobbighet som gör fan så ont att jag inte vet vad jag ska ta mig till. Mamma tyckte att jag såg dyster ut igår. Hon sa det till mig vid matbordet. Hon ser direkt. Hon är en helt otrolig, mamma! Man kan inte dölja ett skit för henne. Men jag sa inget. Det här får inte komma ut! Fatta! Inte en jävla kotte får höra om det här. Men jag måste få ur mig det. Då kanske stenen i mitt hjärta lättar.
   Du vet, Sonny, han jag hängt ihop med sedan några månader tillbaka. Vi är inte tillsammans längre. Det tog slut för några veckor sedan. Det var jag som ville göra slut. Han trodde att jag var intresserad av Max i min klass, men så var det inte! Jag lovar! Visst han är snygg och så, men det var inte därför jag ville göra slut. Jag tappade intresset för Sonny.  Jag kände liksom inget behov av att träffa honom. Och den där gnistan fanns inte kvar. För det borde den väl ändå vara efter tre månader ihop? Mamma och pappa har ju gnistan kvar och de har varit tillsammans i typ trettio år.

   Nä, det är inte att vi gjort slut som är det jobbiga. Det är något annat med Sonny. Åh, dagboken! Jag fattar inte att jag gör det. Det här är första gången jag berättar det! Fatta! Ingen vet om det. Du blir den första.

   Vi var i Sonnys etta när jag gjorde slut. Jag kan ju inte göra slut över brev eller telefon. Det är fan så taskigt. Sådant gjorde man i lågstadiet. Jag försökte säga som det va, och han började babbla om Max. Han var jävligt arg där ett tag. Trodde han skulle slå mig. Men så började han tillslut gråta. Ah, Sonny grät. Men jag tyckte det var fint. Jag tröstade honom med kramar och en puss. Så himla dumt kanske, men ah, då kändes det liksom okej på något sätt. Han besvarade pussen med en kyss. Jag backade undan, men han följde liksom efter med hela sin kropp. Och så började han kyssa mig på halsen, sådär som han brukar innan vi ska ha sex. Men jag menar; vi hade gjort slut! Och jag ville ju inte ha sex med honom längre! Jag försökte streta emot, men han bara fortsatte. Han drog upp min kjol och drog av mig trosorna. Här tror jag till och med att jag skrek. Jag var fan rädd! Jag ville ju inte ha sex nu! Inte med honom! Den smärtan som spreds genom hela kroppen när han försökte tränga in i mig var… alltså jag vet inte vad jag ska likna det med. Det gjorde ont! Och jag skrek nog ännu mer. Men han brydde sig inte eller så hörde han inte. Han bara körde på. Jag försökte trycka honom ifrån mig, men han var alldeles för tung – såklart. Tillslut försökte jag intala mig själv att jag ville ha sex med honom för att det skulle sluta göra ont. Liksom bli kåt. Men så kom han plötsligt och så var allt över. Han skyndade sig in på toaletten och lämnade mig där, nersölad av hans jävla sperma. Jag var så jävla förvirrad. Jag drog på mig trosorna och stack därifrån så fort jag bara kunde.

   Men vad fan var det som hände, dagboken? Blev jag våldtagen?

KAPITEL 2

Erik tog en klunk av kaffet och stirrade ut genom köksfönstret. Tunna snöflingor letade sig ner mot den frusna marken. Det var vackert. Så otroligt vackert. Han ville bara stå kvar där i all evighet och följa deras långsamma väg från himlen till jorden. Erik ville stå kvar och se gräsmattan täckas och bli vit. Det var så mycket han ville. Skulle han hinna med allt?
   – Är du fortfarande hemma? Börjar inte du vid åtta. Marianne, Eriks fru, iklädd en brunspräcklig morgonrock och blå tofflor, tittade in i köket.
   Erik svarade inte.
   – Finns det något kaffe kvar? fortsatte hon.
   En vindpust svepte snöflingorna mot fönstret.
   – Inte det? Då får jag väl brygga nytt då.
   Erik tog en till klunk av kaffet. Det hade svalnat. Han tittade ner i koppen. Betraktade den svartbruna drycken. Han vände sig mot diskhon och hällde ut resten av kaffet. Muggen ställde Erik på diskbänken med en brun droppe rinnandes längs kanten.
   – Jag blir sen ikväll. Måste jobba över. Vänta inte på mig med middagen. Jag äter något på jobbet, sa Erik.
   Han mötte inte sin frus blick.
   – Du jobbar alltid över.
   – Sluta gnäll! Det är tack vare mitt jobb som vi kunde köpa radhuset, snäste han.
   Marianne omfamnade honom och tryckte Erik hårt mot sin kropp. Hon luktade Lavendel. Han tryckte henne ifrån sig.
   – Marianne, jag har inte tid…
   Han avslutade inte meningen utan skyndade sig ut ur köket och tog på sig ytterkläderna. Marianne följde efter honom till dörren.
   – Det finns matrester som blev över från igår, sa han och kysste henne på hjässan innan han tog sin portfölj med papper och gick ut genom ytterdörren.

 __________________

Marianne tog en tugga av sin torra macka. Hon funderade över sin mans oregelbundna tider och sena kvällar. De få gånger som de hade tid med varandra ville han inte ens röra henne. Ibland kändes det som om han äcklades av henne. Hon såg också sin del i det hela. Även hon jobbade mycket. Allt hade en förklaring. Men hon ville bli älskad! Känna närhet. Hon var inte 20 år längre, men ett fungerande sex liv efter fyrtio var väl ändå inte något konstigt behov?  Hon visste att hennes kropp hade förändrats. Att hennes bröst inte hade samma yppiga form som innan deras tre barn. Men kunde han inte älska henne för den hon var?
   Hon fortsatte att tugga på mackan och tog sedan en klunk av det nybryggda kaffet. Hon ville ha mer ut av livet. Hon ville inte sitta hemma och se på TV när hennes man var ute och låg med någon annan kvinna. Om han tog sig den friheten hade Marianne också rätt att ta sig vissa friheter. Och kanske var det dags nu?

Då avslöjar jag för er som inte vet att jag och en annan författare, hon heter Sara Nilsson och har skrivit boken Vem är Tindras farfar, som är en kanonbra bok för de yngre, men där även de vuxna har något att hämta, har skrivit på en julkalender sedan oktober månad. Idag släpper vi det första kapitlet av sammanlagt 24. Själva kalendern kommer ...släppas på vår blogg http://detofattbara.blogg.se/ där den kommer publiceras i vanlig text . Själva julkalendern är dedicerad till barncancerfonden där vi som författare kommer skänka en liten slant. När ni läser julkalendern kan ni tänka på att istället för att skänka en slant till oss för det verk vi har skrivit kan ni istället skänka den lilla slanten till barncancerfonden. Det är såklart inget tvång, men både jag och Sara vill rikta både vår och er uppmärksamhet mot den sjukdom som döda var fjärde barn.

KAPITEL 1

Det var en fridfull stad, som alla andra städer innan de drabbas av en katastrof. Knutby, till exempel. Vem trodde någonsin att en barnflicka i Knutby kunde bära vapen och mörda två helt oskyldiga människor? Först fridfullt, och sedan då? Eller skogsbruket mitt i Värmland. Byn som människan glömt. Gud också kanske. Där stormen Gudrun drev fram och slet upp vartannat träd som under flera årtionden skötts om. Slet upp dem som tandpetare ur en tårta. Kastade skogsägaren Ulf rakt i armarna på djävulen.
   Men den fridfulla staden i Mellansverige hade ännu inte drabbats av sin katastrof. Här lekte de första snöflingorna i virvlar, på väg ner mot den frostbelagda marken. Här levde man fortfarande i tron på att livet var enkelt för alla, och att det var värt att leva till varje pris. Men så fanns det några som hade förstått. Några som hade sett den andra sidan. Och några vars ögon snart skulle öppnas.

Glenn vände sig om i sin säng som var alldeles för stor för en person, och tryckte kudden över öronen. Väckarklockans ringande letade sig in under kudden och in i Glenns huvud. Att det inte hade gjort honom galen vid det här laget, tänkte han. Att inte var och varannan människa satt på dårhuset till följd av den där förbannade väckarklockan. Glenn hade klagat hos chefen. Varför skulle han få alla de tidiga bussturerna? Han med den fruktansvärda väckarklockan. Chefen menade att det faktiskt var självklart att just Glenn hade fått de tidiga tiderna. Han hade ingen familj att ta hand om på morgonen. Inga barn som skulle väckas, ges frukost och skjutsas till förskola eller skola. Glenn var ju ensam, kunde han inte förstå det? Jo, visst kunde Glenn förstå att han var ensam. Det var något han fick kämpa med varje dag. Ensamheten, saknaden och längtan efter någon. Var inte det ett straff nog?
   Glenn hade inte fått byta ut de där tidiga tiderna. Såklart. Så nu låg han där i sängen med väckarklockans ringande i öronen.
   – Dags att gå upp med dig, sa han till sig själv och daskade till sin kind.
   Han drog benen över sängkanten och satte sig upp. Kisade med ögonen ut i den mörka morgonen. I dag var det onsdag. Det innebar att han hade en långdag på jobbet. Han skulle inte komma hem förrän mörkret hade hunnit lägga sig på nytt. Han muttrade. Fast, vad hade han egentligen att komma hem till? Ingenting. Han var ju, precis som chefen uttryckt det, ensam.