detofattbara

Kapitel 5

Glenn svängde in utanför Pizzeria Latino. På andra sidan vägen låg en bil med nosen ner i diket. Bergis en fartdåre, tänkte Glenn och steg ur bilen. Kylan var bitande kall. Under hans fötter knastrade snön. Han tyckte om det ljudet. Men han kunde inte förklara varför. Det var helt enkelt bara så.

   Inne på pizzerian var det varmt. Några män i 40-årsåldern satt vid spelmaskinerna med varsin öl i handen. De nickade som hälsning när Glenn mötte deras blickar. Glenn gjorde likadant och gick fram till kassan.

   – Hej Glenn! Vi undra va du va. Du brukar alltid komma säkert fyra gånger vecka. Nu var fem dar sen. Sjuk eller? sa Ali som just var i färd med att packa ner Glenns pizza i en kartong.

   Glenn rodnade.

   – Nä, men så ofta är jag väl inte här?

   – Jo, du är det! Men vi gillar dig Glenn! Det är bra! Du försörjer oss! I kväll vi bjuder på valfri dricka, sa Ali och sträckte fram pizzakartongen.

   Glenn tog emot pizzan och lämnade över jämna pengar, sedan vände han sig mot kylen för att välja dricka.

   – Fanta Mango. Är den god? frågade han.

   – Jättegod! svarade Ali.

   Glenn tog burken och stoppade den i jackfickan. Vinkade adjö och tog sig ut till bilen. Ali hade frågat om han varit sjuk, antytt att Glenn var på pizzerian flera gånger i veckan. Kanske var det så. Glenn höll inte räkningen. Han hade aldrig tyckt om att laga mat. Det hade Mona stått för fram till att hon blev sjuk i cancer. Under sjukdomsperioden hade hans svärmor, trots sina 80 år, stått för matlagningen. Matkurer, hade hon kallat dem. Mat som skulle hålla Mona vid liv. Men det gjorde den inte. Drygt ett år senare dog Mona. Lämnade Glenn ensam kvar. Fan för matkurer, tänkte Glenn och startade bilen.