detofattbara

Kapitel 24

 

Bilen

– Men säg till honom! stönade Anna och knuffade till Sam som hängde över mittensätet i bilen i hopp om att se vad Anna skrev för något på sin mobil.

Erik och Marianne var inne i en hetsig diskussion om huruvida man skulle ha fast eller rörligt elavtal.

• Sam, låt din syster vara! Kan du inte spela lite bn eller vad det heter, sa Marianne.

Sam började skratta.

• Mamma, DS heter det. Inte BN!

• Jaja, det finns så många prylar och konstiga namn nu förtiden, så det går knappt att hålla reda på hälften.

Sam lutade sig mot Anna igen och fick en glimt av hennes Facebook-sida.

• Din jävel! skrek Anna och drämde till Sam i huvudet.

Smällen var inte speciellt hård, men Sam var ändå inte sen med att teatraliskt skrika ut smärtan. Marianne vände sig i framsätet och stirrade ilsket på Anna.

• Det där var väl inte nödvändigt Anna?

• Jo! Jag sa ju till honom, men han lyssna inte! Han ska ge fan i min mobil. Jag slog inte ens till honom hårt. Han bara fejkar, mamma!

Marianne vände blicken mot Sam som satt med vänsterhanden tryckt mot huvudet, precis som om han försökte stoppa en blödning. Hans ansiktsuttryck vittnade om det samma. Men självklart var det inte så.

• Sam!

• Men det gjorde ont! Jag kommer säkert få värsta bulan nu! grinade Sam.

Bråket fortsatte. Ingen lade märke till att Erik inte deltog i diskussionen. Han som alltid försökte ta över rollen som medlare. Han som alltid var den som lyckades få slut på de klassiska bilbråken.

Erik tog sig för magen med vänsterhanden. Något stod inte rätt till. Smärtan hade alltid gått över efter några sekunder förut, men nu tilltog den bara. Smärtan blandades med skräck och förvirring. Ögonen tårades och högerhanden vitnade av trycket mot ratten. Han skrek. Skrek ut smärtan, förvirringen och skräcken. Bråket i baksätet dog tvärt ut. Trots att han inte såg det, kände han blickarna som riktades mot honom.

• Erik, vad händer? Erik! Mariannes röst var gäll.

Sam skrek i baksätet.

• Pappa! skrek Anna och släppte greppet om mobilen.

Hennes ögon var uppspärrade och hennes händer snuddade vid Eriks axlar som skakade obehindrat.

Smärtan åt sig in i varje vrå av Eriks kropp. Förpestade varje levande del i honom. Han kände sig spyfärdig. Rösterna runt omkring honom blev dova. Det var som om han befann sig i en helt annan dimension. Han kände hur någon lade sina händer över hans på ratten. Marianne. Han kunde höra henne skrika. Men vad? Hans blick flackade. Smärtan trängde sig in i ögonvrån och lade sig som en dimma på näthinnan.

– Erik! Stanna! Du kör mot rött!

 

Bussen

 

Glenn kastade en blick mot den skadade pojken i bussen. Han var illa tilltygad. Hans ansikte var rött av blod och kläderna likaså. Hans vänstra öga var så svullet att han inte ens kunde öppna det. Han hade troligen brutit sin vänsterarm, tänkte Glenn. Den såg skev ut. Kanske hade den bara gått ur led? Trots den smärtan pojken måste ha känt lekte ett leende på hans läppar, och i ögonen glittrade sann kärlek. Flickan bredvid pojken höll honom tätt intill sig och vaggade honom fram och tillbaka. Glenn kunde se tårarna som blänkte på hennes kinder. Det var vackert i misären, tyckte Glenn. Som när Mona hade tagit sina sista andetag. Hon hade legat i Glenns famn. Hennes andetag hade varit rossliga och utdragna. Kinderna hade varit insjunkna och hennes hår tovigt. Men Monas ögon var fortfarande lika lekfulla som den dagen då de träffats för första gången. Och så plötsligt hade hon tagit det där sista andetaget. Och hela världen hade blivit svart för Glenn.

Ikväll hade Glenn sett ljuset för första gången på mycket länge. Han och Ali hade varit på en ganska flott restaurang där man hade julbord. Men de hade inte ätit. Ali hade stått på scen och skämtat om julen. Publiken hade älskat det! Restaurangchefen hade klappat Glenn på axeln och sträckt fram handen. Glenn hade först inte fattat varför. Men han ville bara tacka för en bra show och diskutera vidare samarbete. Restaurangchefen hade kallat Glenn för agent.

Glenn svängde ut på en större väg. Snart skulle de vara framme vid sjukhuset. Då skulle pojken få den vård som han behövde. Glenn kände sig lite som en hjälte. Han var inte den som skröt eller förhärligade sig själv, men var det inte så? Var han inte lite av en hjälte ikväll?

Glenn närmade sig t-korsningen. Trafikljuset slog precis om till grönt. Om det fanns en gud däruppe någonstans, så var han med honom nu, tänkte Glenn och tackade för det gröna ljuset. Utan att lätta på gasen körde Glenn ut i t-korsningen. För sent upptäckte han den svarta Volvon som kom emot honom i full fart.

 

___________________

 

 

Smällen var öronbedövande. Alice tappade greppet om Kalle när hennes kropp slungades framåt i bussen. Hon flög. I flera minuter, kändes det som. Hon drömde, tänkte hon. Hon kunde ju inte flyga. Ingen kunde flyga. Hennes späda kropp skar genom den tjocka framrutan på bussen som en pil. Allt färgades rött. Stjärnorna på himlen. Snön.

 

__________________________

 

Marianne skrek när deras bil körde ut i t-korsningen. Men hennes blick var inte riktad framåt. Hennes blick var riktad mot baksätet. Mot hennes barn. Hennes underbara, fantastiska, vackra barn! Hennes fantastiska barn som hon ville se flytta hemifrån, skaffa barn och gifta sig. Hennes sagolika barn som var en del av hennes kött och blod. Bevis på två människors kärlek.

Smällen var kraftfull. Men Marianne hade bara ögonen för sina barn. Hennes fantastiska barn!

 

_____________

 

 

Kalle slungades framåt i bussen och landade på golvet med den onda armen under kroppen. Han skrek av smärta samtidigt som han kände hur han åkte framåt, som på ett rullband på ICA.

• Alice! skrek han innan huvudet åkte in i bussens framdel.

 

 

_________________________

 

Smärtan i bröstet pulserade i varje kroppsdel. Händerna som hade vilat på hans axlar var borta. Händerna som vilat på ratten var också borta. Någonstans i fjärran hörde han rop. Han försökte hitta dit, men gick bara åt fel håll. Men så såg han ljuset. Ett starkt sken. Var de där? Han skyndade sig mot ljuset. Fort. Fortare. Skriken fanns där. Han kastade sig i blindo. Försökte greppa tag i ljuset. Smärtan var outhärdlig. Ljuset flammade till och för en kort sekund kunde han se det klart framför sig, men så dog det bort. Lika snabbt som det hade uppenbarat sig. Och så blev det mörkt. Tyst.

 

_____________

 

Glenn trampade på bromsen, men insåg att det var lönlöst. Volvon kom i hög hastighet mot dem. Det såg inte ut som om bilen inte hade några tankar på att sänka hastigheten. Om Glenn bara hade fått en sekunds betänketid till hade han kanske väjt undan. Kanske gjort en sådan där snygg Hollywood-sväng och kommit undan. Men det här var inte någon dyr Hollywood-rulle. Det här var verkligheten. Och i verkligheten fick man inga extra sekunder. Glenn knep ihop ögonen när bussen och Volvon möttes i en kraftfull krock. Jag hann i alla fall hitta ljuset i livet igen, tänkte Glenn och öppnade sina armar för döden.

 

 

Julafton kom. Snön låg vit på taken och i de flesta husen lös julgranarna så vackert. Men det var något med denna julafton som skilde sig från alla de andra som den lilla staden i Mellansverige hade gått igenom. Kyrkans portar stod på vid gavel och innanför kyrkans stenväggar hördes lågmält gråt. En man, med utländskt ursprung, lade ett foto av en medelålders man vid altaret och gjorde korstecknet samtidigt som en ung pojke plockade fram sitt DS och placerade bredvid en ljusstake.

En ung man med sårigt ansikte och en gipsad arm satt på en bänk längst bak i kyrkan. Hans ögon var rödgråtna. Livet var visst skörare än vad han hade trott. Det var något mer än vad han innan förstått. Något mer.

 

 

Till minne av Moa Henriksson 2002-06-10 – 2010-10-26

 

 

 

 

 

 

 

 

Slutord ”Sara Nilsson”

Det har varit skoj att skriva denna julkalender. Jag var tveksam till en början, när Hampus frågade mig. Undrade om jag verkligen skulle hinna med det, men så tänkte jag: ”Äsch, va’ sjutton! Vi testar!” Och det var ju tur det! Julkalendern är en väldigt tragisk berättelse, men trots det hade jag väldigt kul under tiden som vi skrev. Vi har aldrig träffats, men vi lyckades ändå skriva något ihop. Coolt! Hihi! Så; bra jobbat Hampus!

 

Slutord ”Hampus Eriksson”

Det har varit helt fantastiskt att ha fått jobba med Sara Nilsson, som är en underbar människa, fast att jag inte har träffat henne i verkligheten. När jag kom med idén till Sara att vi skulle göra en julkalander så visste jag inte var det skulle landa, om vi ens skulle bli klara till julafton. Men nu är vi klara och jag känner mig verkligen stolt över det här projektet. Vi lyckades ro det i land, Sara. Efter nästan två månaders arbete.

 

Jag skulle vilja rikta mitt hjärta till alla läsare som har stått ut med den här formen av berättarstil och hoppas att ni gillade den. Tack!

 

Hampus Eriksson Växjö 19 december

Kapitel 23

Kalle

Det var en dag kvar till julafton och i dag skulle Kalle och Alice träffas för första gången. Kalle hade duschat i säkert en halvtimme. Nu stod han framför sin garderob för att välja kläder. Han hade inte så mycket att välja mellan. Han ägde inte så många finkläder eftersom han aldrig gick på fest. Han valde en röd-randig skjorta med hög krage, ett par svarta Mc-Gordon jeans, ett par nya Björn Borg-skor som satt perfekt, och till slut en svart kavaj som inte var använd tidigare. Han ställde sig framför spegeln och tittade in sin nya stil, en stil som han aldrig haft förut. Det var som om något nytt hade växt inom honom, en känsla av självförtroende. Han visste inte vilka som skulle vara på festen och hur de skulle vara mot honom. Men han kände sig för en gång skull stark i själen. Han tänkte positivt. Han skulle få träffa Alice. Det var värt vad som helst.

Han kastade ett ögonkast på klockan. Han skulle behöva gå snart. Bussen skulle snart komma.

 

Alice

Alice klev ur badkaret. Hennes fingrar hade blivit skrynkliga av vattnet. Hon hade legat i länge, säkert en timme. Hon var nervös inför mötet med Kalle. Vem skulle han visa sig vara?

Hon hade hängt fram en röd urringad klänning som framhävde hennes bröst. Hon var osäker på ifall det var rätt val av klädsel. Var skulle Kalles fokus ligga om hon gick klädd på det viset? Men hon tyckte om klänningen. Hon hade köpt den i London när hon var där med familjen. Alice tog på sig klänningen och granskade sin spegelbild. Klänningen satt perfekt.

När hon hade sminkat sig och fixat till håret skyndade hon sig ut i teverummet där föräldrarna satt och fikade.

• Gud så vacker! utbrast Alice pappa.

Alice mamma tittade storögt på Alice och nickade instämmande.

• Du är som en dröm, gumman! Är det klänningen som du köpte i London? undrade Alice mamma.

• Ja!

• Lyllos den som får stå vid din sida ikväll, fortsatte Alice mamma.

Alice rodnade lätt och tänkte på Kalle. Det här skulle nog gå fint. Hon gick sig ut i hallen, kastade på sig jackan och skyndade sig sedan ut till busshållplatsen. Det tog inte många minuter innan bussen svängde in vid hållplatsen. Alice hoppade på och skulle precis ta fram busskortet när hon insåg att hon inte hade det med sig. Hon svor högt och hoppade av bussen. Hon skulle komma för sent till festen! Hur kunde hon glömma? FAN!

 

Kalle

Kalle klev av bussen vid Strandvägen, precis som Alice hade sagt att han skulle göra. Han kunde höra ljudet av festen. Han tittade ner på systempåsen som han bar på. Den innehöll fyra starköl som han fått av farsan. Kalle hade tiggt om fler öl, men hans pappa hade vägrat ge honom mer.

Kalle tittade på klockan. De skulle ses på festen vid nio. Klockan var fem minuter över. Tänk om Alice inte var där än? De andra skulle ju inte fatta vem han var. Det grämde honom att han glömt att be om Alice mobilnummer. Men Alice hade lovat att vara där. Hon hade skrivit till honom att bara vara sig själv. Ingen skulle tracka honom. Han skulle vara en av dem ikväll.

Kalle ökade takten på stegen och stod slutligen framför ytterdörren, som var det enda som skilde honom från festen. Han ringde på. Ingen öppnade. Han ringde igen. Hörde de ringklockan över musiken? Visste de att det var han som stod där utanför? Var det därför de inte öppnade? Kalle vände sig sakta om, men tvekade. Vad höll han på med? De visste ju inte vem han var! De hade aldrig träffat honom innan! De visste inte att han var mobbad på sin skola. De hade ingen aning! Klart att de inte hörde ringklockan över musiken. Han fick ta saken i egna händer och gå in, såklart.

Han tog ett djupt andetag och öppnade dörren. Det var fullt med folk därinne. De spelade Alejandro med Lady Gaga. Folket hoppade och skrek. Kalle sökte med blicken efter Alice. Men han var inte säker på vad han skulle leta efter. Hon var blond, det var det enda han fått veta. På denna fest var nästan alla blonda.

• Vad i helvete gör du här?

Kalle fick en knuff i sidan. Framför honom stod mobbarna från skolan. Sonny knuffade till Kalle igen och flinade.

• Men svara då! Va fan gör du här jävla missfoster!

Någon hade stängt av musiken och allas blickar var riktade mot dem. Kalle höll krampaktigt i systempåsen.

Sonny gick nära Kalle.

• Svara då för i helvete!

Hans skrik var öronbedövande.

• Låt han bara vara, Sonny. Jag tror att han känner Alice, sa en blond tjej och drog i hans arm.

Kalle nickade och släppte systemkassen, vände sig om och började gå mot ytterdörren.

Sonny ryckte tag i Kalles arm och drog honom tillbaka.

• Känner du Alice?

Hans blick var svart.

• Ja, sa Kalle.

• Gör nu inget dumt, Sonny! Acceptera att Alice gjorde slut med dig och att hon har en annan.

Kalle mötte den blonda tjejens blick. Hon såg rädd ut. Sonny tog tag i Kalles arm och drämde till honom i ansiktet. Kalle kunde höra knaket när näsan knäcktes. Blodet sprutade ut.

• Är du så kaxig nu, ditt jävla missfoster. Så det är du som är Alice nya pojkvän. Sonny sparkade Kalle i magen.

Han skrek rakt ut. Försökte skydda sig så gott han kunde. Han hoppades att någon skulle hjälpa honom. Ta bort Sonny från honom, men ingen gjorde något. Alla stod bara där och tittade på när Sonny bankade skiten ur Kalle. Inte förrän blod började rinna ut från Kalles öra ingrepp någon.

• Sonny! Nu räcker det. Han har fått va han förtjänar!

• Ta ut han här ifrån. Jag vill inte se den jäveln mer! Sa Sonny och spottade på Kalle som låg hopkrupen på golvet.

Några ryckte tag i Kalle och drog honom över hallgolvet. Ytterdörren öppnades och de drog ut honom på farstukvisten. En av killarna sänkte sig ner mot Kalle.

• Om du ringer polisen dödar vi dig. Fattar du?

Kalle nickade. De kastade ner honom för den lilla trappan och han stöd med ansiktet ner i snön. Smärtan blixtrade till i hela kroppen. Han hörde hur dörren stängdes bakom sig och hur musiken åter igen sattes igång. Vinglandes med en djävulsk huvudvärk och smärta i hela kroppen släpade han sig mot busshållplatsen.

 

Alice

Hon klev av bussen och knäppte jackan. Klockan var närmare tio. Hon hade sagt att de skulle mötas vid niotiden på festen. Var Kalle där redan eller hade han bangat? Alice tvärstannade plötsligt. På marken framför henne hade snön färgats röd. Det såg ut som blod, tyckte hon. Hon följde blodet med blicken och fastnade på en mörk gestalt som låg lutad mot busskurens högra sida. Alice skyndade sig fram mot personen. Var den död? Medvetslös? Hon sjönk ner bredvid personen.

• Hallå? sa Alice i ett försök att få kontakt med personen.

I samma stund som personen gav ifrån sig ett gnyende kände Alice igenom honom. Det var Kalle!

– Kalle, är det du?

• Alice …, kved Kalle.

• Va fan har hänt, Kalle?

Alice ögon tårades.

• Vem har gjort såhär med dig? Du måste till sjukhuset. Jag måste ringa…

• Nej! Kalle skrek.

Alice stirrade på honom. Vad menade han?

• Inte ringa, okej …, sa Kalle.

Alice tvekade. Samtidigt svängde en buss in vid hållplatsen. Alice var snabbt uppe på fötterna och skyndade sig fram till busschauffören. Busschauffören var en tjock gubbe med ett överdrivet flin i ansikte.

• Ni måste hjälpa mig med min kompis. Han har blivit misshandlad!

Busschauffören tvekade inte utan hoppade snabbt ut från sätet och skyndade sig efter Alice.

• Kalle, vi får hjälp! sa Alice.

Busschauffören chockades av Kalles illa tilltygade kropp, men hjälpte honom att komma på bussen.

• Jag kör honom till akuten med en gång. Det där ser inte bra ut! Sa busschauffören.

• Men din busstur då?

• Skit i den! sa busschauffören och svängde ut från busshållplatsen.

 

 

Kalle

 

• Vem var det Kalle?

Kalle låg med slutna ögon i det främre sätet i en buss. Vid hans sida satt Alice och strök honom över handen. Hennes ögon var röda av gråt.

• Det spelar ingen roll

• Jo, det spelar visst roll! Var det någon från festen?

Kalle var tyst en stund.

• Ja! Sonny och…

• Sonny?

• Ja, de var där! Mina mobbare! Fan, de är överallt.

Kalle stönade när han spände magen. Det gjorde så fruktansvärt ont.

– Sonny…, stammade Alice fram. Förlåt Kalle!

• Schh! Jag ångrar inte för en sekund att jag drog till festen. Jag ville träffa dig mer än något annat. Du är min skyddsängel. Du har inte bara räddat mig från att dö utan också min själ. Utan dig skulle jag nog inte leva i dag. Jag var så trött på livet…

Alice böjde sig över Kalle och tryckte sina varma läppar mot hans. Kalle besvarade kyssen. Det var den bästa och enda kyssen han någonsin fått.

 

Kapitel 22

Erik satt med Sam i sin famn.

– Pappa, du måste lova oss en sak!

– Vadå? undrade Erik och torkade sina tårar.

– Att om du dör så kommer du och hälsar på ibland. Pappa, jag vill inte att du ska dö, viskade Sam fram mellan snyftningarna.

Han tryckte sitt ansikte mot Eriks kropp. Erik slöt sina ögon. Han älskade sin familj. Hur kunde Gud slita honom ifrån dem?

– Jag lovar! Om jag dör kommer jag och hälsar på i era drömmar. Där kan jag göra underverk. Vi kan flyga bland molnen. Tänk dig, Sam! En klarblå himmel och ingen cancer. Ingen smärta. Inga problem. Bara vi två och molnen.

Sam nickade. Erik strök honom över håret och kysste hans panna.

– Hej!

Marianne kikade in i vardagsrummet. Erik nickade till svar och sänkte sedan åter blicken mot sin son. Cancerbeskedet hade tagit hårt på Sam. Han behövde allt stöd han kunde få.

– När ska vi vara på sjukhuset? undrade Marianne.

Erik tittade på sin armbandsklocka.

– Klockan åtta i morgon. Vi åker om två timmar, tänkte jag. Har bokat rum på Scandic. De hade tydligen en pool, sa Erik och tittade på sin son.

Sam gav inget tecken på att han ens hade hört vad Erik sa.

– Ska vi laga English Breakfast till kvällsmat kanske? Det gillar väl du, Sam?

– Mm, hummade Sam till svar.

– Låter smaskens! Jag säger till Anna då, sa Marianne och försvann från vardagsrummet.

– Då fixar du och jag maten, sa Erik och puffade till Sam.

 

Stekoset låg tätt i köket. På bordet hade Erik, med assistans av Sam, dukat fram färskt bröd, stekta köttbullar, prinskorvar, äggröra, bacon och en kanna med flädersaft. Erik betraktade sin familj som tog för sig av maten. Sams tårar hade torkat och ett litet leende lekte på hans läppar.

– Jo, jag kan möjligen tappa mitt hår också. Jag kommer nog att se värre ut än farfar. En tofs där, en tofs där, sa Erik och demonstrerade med handen var håret troligen skulle sitta kvar.

Sam tittade på Erik som flinade. Marianne och Anna fnissade de också.

– Men pappa, du har ju nästan inget hår nu heller, sa Sam.

Marianne och Anna brast ut i gapskratt. Anna tog sig för magen medan hon pekade på Sam. Erik började också skratta. Visst, hade Sam rätt. Han hade ju inte så mycket hår att förlora. Det skulle troligen inte göra varken från eller till. Till slut kunde inte heller Sam hålla sig. Först kom skrattet i små stötar. Det var som om han försökte hålla inne det, som om han kände sig skamsen över att skratta – att vara glad. Men slutligen exploderade Sam i en skrattattack. Sams skratt gjorde något med familjen. Något införlivade sig i deras dystra vardag; en känsla av hopp.

– Nej, vi måste plocka undan nu. Vi vill ju inte komma för sent till hotellet, sa Erik och reste sig upp.

 

De samlade sig och tog sina fullpackade väskor ut till bilen. Erik bad för sig själv att bilen skulle starta. Den hade varit konstig på sistone. Det skulle inte förvåna honom om bilen inte startade. Men den gjorde det på första försöket. Erik backade ut från uppfarten och kände direkt genom bilens rytm att det var halt, väldigt halt. Han skulle köra försiktigt. Bilen rullade utmed gatan medan kvällens mörker gav sig till känna på himlen.

Kapitel 21

 

Glenn vaknade av att mobiltelefonen ringde. Han försökte ignorera det. Det var säkert chefen. Hans enda sovmorgon skulle han säkert gladeligen förstöra. Telefonen tystande. Men Glenn hann inte mer än att ta ett djupt andetag innan telefonen började ringa igen. Han satte sig irriterat upp och drog telefonen till sig. På displayen syntes ett nummer han inte kände igen. Hade chefen bytt nummer kanske?

   Han svarade.

– Är det Glenn?

– Ja, vem är det?

– Ali från pizzan. Jag har fått gig.

– Va?

– Jag ska stå upp! sa Ali.

– Vadå stå upp?

– Men du vet. Vara rolig på scen!

Glenn sken upp.

– Är det sant?

– Ja! På torsdag! Jag ska stå upp innan själva huvudnumret. Jag ska vara rolig om julen. Fatta Glenn! Jag fått ett gig! Och du vet. Jag behöver dig där! Du är min manager!

– Va?

– Men vi sa det! Du är min manager. Du följer med va?

Glenn log med hela kroppen.

– Klart jag följer med polarn! Vilken tid är det? sa Glenn.
– Åtta. Ses vi vid pizzan?

– Ja, jag ska köra buss från tio på kvällen, men det är väl klart innan dess?

– Ja, jag ska stå upp i tio minuter. Du är hemma nio! Vi ses kompis!

– Ah, det gör vi!

När de hade lagt på flinade Glenn för sig själv. Han hade blivit manager och polare på en och samma morgon. Kunde det här vara början på ett nytt, meningsfullt liv? Glenn trodde det.

Kapitel 20

Alice kastade i sig den sista skeden flingor och ställde skålen på diskbänken. Hennes pappa tittade ogillande på den.

   – Alice, skölj ur den och ställ i diskmaskinen. Du vet hur sur mjölk luktar, sa han.

   Alice slängde en snabb blick på väggklockan och stönade.

– Men pappa! Jag ska chatta med en om bara en minut! Jag hinner inte!

– Du hinner visst. Sätt igång. Jag kan ta tiden om du vill, sa han och drog bort skjortärmen

som dolde hans armbandsur.

– Men lägg av!

   Motvilligt satte hon på kranen och sköljde av skålen och skeden. Hon höll upp dem för sin pappa som nickade godkännande. Skålen och skeden föste hon snabbt ner i diskmaskinen och i ett språng var hon ute från köket.

– Femton sekunder, ropade hennes pappa.

 

Kalle var redan inloggad när Alice äntrade Facebook. Hon skyndade sig att starta chattfunktionen.

 

Alice Svedberg: Hej!

Robban a.k.a Kalle Olofsson: Hej! Hur är det?  

Alice Svedberg: Bra! Själv?

Robban a.k.a Kalle Olofsson: Fint! Vänta lite…

Alice Svedberg: Okej, va ska du göra?

Kalle Olofsson: Sådär! Känns löjligt att ha kvar Robban-grejen nu…

Alice Svedberg: Haha, ah… lite kanske. Men skäms inte för det där mer. Asså, visst jag blev rätt arg när jag läste mailet första gången. Jag gillar inte folk som ljuger. Men du vågade ju erkänna att du hade gjort det!  

Kalle Olofsson: Jo, det är sant. Jag gillar dig Alice. Det känns rätt att vara mig själv med dig.

 

Alice tittade på skärmen. Han tyckte om henne, skrev han. Det bubblade i magen på henne samtidigt som det knep i den. Vad trodde han att han skulle få ut av henne?

 

Alice Svedberg: Man ska vara sig själv.

Kalle Olofsson: Mm, håller med… Men ibland är det svårt. I alla fall om man inte är nöjd med vem man är. Men med dig är jag nöjd med mig själv. Låter konstigt kanske?

 

Alice visste inte vad hon skulle svara på det. Det lät inte konstigt, det lät rätt. Det lät för rätt. Precis som Sonny. Han visste precis vilka knappar han skulle trycka på.

 

Alice Svedberg: Vad säger du om festen?

Kalle Olofsson: Vet inte. Vill träffa dig. Kan du inte komma hit i stället?

Alice Svedberg: Nä, det går inte.

Kalle Olofsson: Okej… men jag har aldrig festat innan. Jag vet inte… Jag kommer göra bort mig.

Alice Svedberg: Nä, det kommer du inte. Va bara lugn och dig själv. Det blir kul! Jag tar med lite öl. Gillar du det?

Kalle Olofsson: Ja! Eller nu ljuger jag igen. Jag vet inte. Jag har aldrig smakat faktiskt. Men det blir säkert bra. Nån gång måste va den första.

Alice Svedberg: Betyder det att du hänger på?

Kalle Olofsson: Ja!!

Kapitel 19

Marianne satt i fåtöljen. Hon hade bara lämnat tv-rummet för att koka lite the, men det var för en timme sedan. Koppen stod kvar på soffbordet. Erik satt i soffan med Anna och Sam. Han hade ställt fram deras fina skål från Kosta Boda. Den var fylld med räkor. Erik tog en och började skala.

   Marianne började gråta. Anna tittade på sin mamma. Hon förstod att det inte var en vanlig myskväll. Det som de skulle berätta var allvarligt. Inte ens Ammy hade fått följa med hem. Skulle de skilja sig? Sam såg förvirrad ut. Erik lade ner den skalade räkan på sin tallrik och harklade sig.

   – Jag vet inte hur jag ska säga det här … Eh, sa han och tittade på sin fru medan en tår ringlade sig ner för hans kind.

   – Det jag nu ska berätta för er mina barn kommer inte vara lätt för varken mig eller er. Men jag måste berätta. Tiden håller på att rinna ut.

   – Ska ni skilja er?

Orden sköt som knivar ur Annas mun. Sam ryckte till och tittade på föräldrarna.

   – Nej, nej, nej! utbrast Erik och kramade om barnen.

   – Men va är det då? undrade Anna. 

   - Det er pappa försöker säga till er höll han hemligt för mig tills igår. Jag trodde att han var otrogen eftersom han var borta så mycket. Men … Er pappa är sjuk. Han är mycket sjuk …

Hon tystnade. Det här var inte hennes sak att berätta. Hon sneglade mot Erik.

   - Jag är, som er mamma sa, mycket sjuk. Jag har cancer…

Precis i det ögonblicket stannade tiden. Det var som om en man hade klockan i sin hand och bara stoppade den. Anna kunde inte ta in det hennes pappa precis talat om.  Hon reste sig upp och tittade från den ene till den andra. Cancer?

   – Men gå till en läkare då! skrek hon.

Erik reste sig upp och lade armarna om sin dotter. Hon stretade inte mot, men hon kramade heller inte tillbaka.

   – Anna, se på mig! Jag ger aldrig upp! Hör du det? Det ska inte du heller göra! Jag behöver min familj nu. Jag klarar inte det här utan er. Min kamp vore meningslös. Jag kämpar för er skull.

   Anna började gråta. Hennes kropp skakade i Eriks famn.

   – Pappa ska du dö?

   Sam hade rest sig och stod nu vid sidan av Anna och Erik. Erik mötte sin sons blick. Den var så ung, så obefläckad. Erik sträckte ut sin hand och drog Sam till sig. 

   – Jag vill inte att du ska dö, sa Sam.

   Marianne sällade sig till den stora kramen. Hon kramade hårt. Önskade att hon genom att krama kunde hålla hela familjen intakt för allt framtid.

   Erik berättade om sin behandling och hur deras liv skulle förändras. Livet som var skulle inte bli sig likt. Det ofattbara var väldigt nära. En familj höll på att splittras.   

Kapitel 18

Hej Alice!

Jag vet att jag har sårat dig, men det ska aldrig hända igen. Det var något i mig som sa att jag måste ljuga, men sedan en annan sida som sa att jag måste berätta sanningen.

Jag vet inte det där med festen. Jag har aldrig varit på någon fest innan. Vad gör man? Ska man ta med sig något? Du tycker nog att jag är en looser som inte har något liv utanför mitt hus. Men här känner jag mig trygg.

 

Kram, Karl

PS: Vad ska jag ha på mig till festen?

 

Karl skickade iväg meddelandet med en orolig känsla i magen. Han kände på sig att något skulle hända. Men vad? Han lade sig i sängen med huvudet upp mot taket. Det hängde små änglar som sken över hela hans rum. Skulle han och Alice träffas här i hans rum måste han ta bort dem. Det skulle se fjolligt ut. Han måste visa att han är en mogen kille. Men på var och en av änglarna stod där en liten text. De var skyddsänglar som skulle skydda honom från faror i livet. Han tog ner en av dem och läste: Den här ängeln är den starkaste ängeln av dem alla. Den skyddar dig mot kärlekens farhågor.  Han tittade på den. Läste texten ännu en gång. Den här ängeln behövde han nu. Den trogna kärlekens skyddsängel.

Kapitel 17

 

Marianne sjönk ner i soffan. Arbetsdagen hade varit seg. Kunderna hade inte direkt vallfärdat till presentbutiken. Hon hade velat gå hem redan vid 11-tiden, men vad hade hon för orsak? Eriks cancer? Fick man gå hem för att ens man var dödligt sjuk? Marianne hade inte gått hem. Hon hade stannat kvar ända fram till fyra.

– Mamma, jag sticker ut en sväng!

Anna tittade in i tv-rummet. Hon hade sin nya svarta jacka på sig och en röd toppluva på huvudet. Hon hade blivit en vacker ung dam det senaste halvåret. Tänk att tiden kunde gå så fort. Det var ju inte länge sedan Marianne vaggade henne i famnen.

– Det är okej! Men var tillbaka vid åtta. Då kommer pappa. Han ville bjuda på något extra ikväll, sa Marianne och drog lite på munnen. Visst skulle han bjuda på något extra alltid. Räkor? Javisst, skulle han bjuda dem på räkor, men han skulle också berätta om cancern för barnen. Räkorna fick bli den där extra kryddan.

– Ammy kanske hänger på. Är det okej?

– Nej! svarade Marianne.

Anna tittade på Marianne. Marianne förstod vad hon tänkte. Ammy fick ju alltid följa med hem på kvällarna. Det blev aldrig ett nej. De hade bjudit på något extra flera gånger förut. Ammy hade aldrig varit ett problem. Men det var ju annorlunda denna gång.

– Anna, inte i dag. Okej? Men i morgon! Ta med henne hem i morgon, så kan vi baka något gott, fortsatte Marianne och log skevt.

Anna stirrade fortfarande på Marianne. Förstod hon? Det gjorde hon säkert.

–        Vi ses, sa Anna och försvann.

Marianne kunde höra ytterdörren stängas. Hon tittade på klockan. Sex. Om två timmar var det alltså dags. Hon skrek, men bara inombords. Det var något som hade brustit inuti henne. En bit av hennes själ hade försvunnit.

Buda och vinn en tröja som bara finns i två exemplar och sedan min nya bok. Om du köper direkt ingår också en hemlig sak.

http://www.tradera.com/Bill-sanch-och-Sjalarnas-Himmel-troja-och-bok-auktion_2805_124542890

Här är länken till budningen till Tradera.

Kapitel 16

Glenn skrattade så att magen guppade. Ali studsade fram och tillbaka över golvet på pizzerian.

–        Men de är sant! Jag sa: jag vill inte dansa! Men de lyssna inte. Jag va tvungen. Va, titta!

Ali svängde runt på stället och pekade med fingrarna upp i luften. Glenn gav ifrån sig en ny skrattsalva. Han knep ihop ögonen och samtidigt som hans ansikte blev rött rann tårar av glädje ner för hans kinder.

– Du är rolig du, Ali! Du kan köra egna shower! Som alla stå-uppare! De tjänar säkert skitbra! sa Glenn och torkade sig om ögonen.

– Haha! Ja, men pizzan då, vem ska ta den? Vem ska ge dig mat, Glenn?

– Jag ska bli din manager. Jag kommer också bli rik och då skaffar jag mig en kock, svarade Glenn.

Ali nickade gillande.

– Vi kan…

Telefonen ringde. Ali tittade ogillande bort mot den.

– Ah, vi får se! Pizzan behöver mig nu. Måste svara! Ät nu du, sa Ali och släntrade bort till telefonen.

Glenn skrattade lite för sig själv. Pizzeria Latino var kanske inte så bra för kroppen, men för själen gjorde den underverk.

Kapitel 15

Alice låg i sin säng och lyssnade på musik samtidigt som hon skrev i sin dagbok. Hon hade bara kommit en liten bit när det plingade till i datorn. Hon hade fått ett meddelande, säkert från Robban. Hon öppnade meddelandet. Det hon läste gjorde henne upprörd. Han hade ljugit för henne! Han hade lekt med henne. Men nu hade han ångrat sig, skrev han. Han ville vara ärlig mot henne. Jag gillar dig, hade han avslutat med.

   Alice raderade meddelandet. Varför hade han ljugit? Varför råkade hon alltid ut för de dumma killarna? Hon gick in på Robbans profilsida och fick till sin förvåning se en helt ny. Profilbilden bestod inte längre av en närbild på en ölburk utan visade en helkroppsbild på en kille med mörkblont hår. Han bar mörka jeans och en brun luvtröja. I bakgrunden syntes en affisch på en dator. Namnet hade han också ändrat – Robban a.k.a Kalle Olofsson. I textfältet hade han skrivit: I dag har jag ätit spagetti och väntat på ett livsavgörande svar. Undra ifall det var hennes svar han väntade på? Alice tittade på profilbilden igen. Han hade sagt att han var ful i brevet, men det tyckte inte hon. Han var söt, speciell. Hon tryckte på meddelandeikonen och började skriva på ett meddelande till honom. En euforisk glädje spred sig i henne kropp när hon försökte formulera ett brev till honom. Hon kände sig beredd att ge honom en ny chans. Kanske var det dåraktigt. Kanske var han som Sonny? Men någonstans djupt inne kändes det ändå rätt.  Hon hade också ljugit för honom. Hon hade egentligen ljugit om en massa saker. Hennes fråga kvarstod, hon ville träffa honom. Men inte ensam. På en fest kanske? Hon hade blivit bjuden på en fest den 23:e december. Ville han följa med? 

   Hon tryckte på skicka-knappen.  Hon skulle kanske träffa killen hon hade chattat med så länge för första gången. Karl, tänkte hon, det var ett fint namn. Men Sonny hade också varit ett fint namn …

Kapitel 14

Erik stängde av bilmotorn och slängde en blick på armbandsuret. Han var tidig till jobbet för en gång skull. Då skulle han hinna ta en kaffe och sitta ner och prata med sina arbetskamrater.

   Han skyndade sig ut ur bilen och över parkeringsplatsen. Det var bitande kallt ute. När han hade åkt hemifrån hade termometern visat på – 11 grader. Han grämde sig över att han lämnat vantarna hemma.

 – Erik, vänta!

   Ulf, den nyanställda sjukskötaren, skyndade sig fram till honom.

   – Ska vi slå följe upp till avdelningen kanske? undrade Ulf och öppnade dörren in till sjukhuset.

   Erik log. Han tyckte om Ulf. Han var så lättsam. Redan första gången Erik träffade Ulf kändes det som om de känt varandra i flera år. Ulf komplicerade inte saker och ting. Han var enkel och levde livet.

   – Haft några sköna lediga dagar nu? sa Erik.

   – Jovars, man ska inte klaga! Minstingen åkte på en förkylning förra veckan som höll i sig hela helgen. Men än så länge har vi andra klarat oss. Men vilken kyla vi fått! Så här kallt var det inte förra året, så här års.

   – Nä, då var det regn nästan hela december om jag inte missminner, sa Erik. 

   Hissdörrarna öppnades och de klev in, ensamma. Ulf tryckte in knapp fyra och vände sig sedan mot Erik.

   – Nästa år är det väl 30 minusgrader och två meter snö så här års. Det skulle inte förvåna mig det minsta. Då får vi åka skidor till jobbet, Erik! skrattade Ulf.

   Erik gav ifrån sig ett krampaktigt skratt. Nästa år! Han visste inte ens om han skulle vara vid liv om en månad. Men en sak var han ändå säker på och det var att han skulle leva ut sitt liv till max. Idag skulle han ta farväl av sina arbetskamrater. Han var nervös. Men ändå inte ledsen. Han var nästan glad att äntligen få berätta sin lilla hemlighet. Han hade burit på den så länge.

 

När Ulf och Erik kom in i kafferummet satt de flesta av hans arbetskamrater och fikade. Några höjde blicken mot dem och hejade, men de flesta fortsatte sina lågmälda diskussioner.    

    – Latte? undrade Ulf.

   Erik nickade och tittade på sina arbetskamrater. Hur skulle han säga det? Hur skulle han börja? Ulf gav honom Latten och han tog en klunk. Han harklade sig en gång och två gånger. Tredje gången tittade hans arbetskamrater upp. Han mötte deras blickar.

–        Jag har varit borta en del, som ni kanske märkt.

Några nickade.

   – Det har uppkommit vissa omständigheter. Jag är sjuk … väldigt sjuk, faktiskt. Jag kommer förmodligen…

   Erik kunde inte fortsätta. Han fick en klump i halsen. Ulf, som fortfarande stod vid hans sida lade sin hand på hans axel. Det gav honom kraft att samla sig.

   – Det är småcellig lungcancer. Den har redan spritt sig utanför bröstkorgen. Jag befinner

mig i stadium fyra, säger de. Men de vill testa med strålbehandling ändå. Men ni vet själva … Stadium fyra …

   Hans kollegor visste i vad de skulle säga. Ulfs hand vilade fortfarande på Eriks axel, men hans blick var glasartad.

   – Erik, du är en kämpe! Det är förmodligen det läkaren ser! Det här klarar du! Vi ska stötta dig!

   Monica, en av sjuksköterskorna, kramade om Erik. Han hade alltid tyckt om henne. Det värmde att hon trodde på honom. Att hon trodde på hans liv.

   Alla kom fram för att krama om honom och ge honom uppmuntrande kommentarer. Ge honom styrka och mod. Tjugo minuter senare hade alla lämnat rummet, förutom Ulf. Han stod fortfarande kvar vid Eriks sida. Han var blek i ansiktet. Och var det inte en tår som letade sig ner för hans kind? Erik kramade om Ulf. Till en början besvarade han inte kramen, men tillslut tryckte han Erik hårt in sin famn. Och för första gången fick Erik höra Ulf gråta.

   – Så, det är okej Ulf! Så, så, hyschade Erik.

– Lova att kämpa, Erik! Lova! snyftade Ulf.

– Jag lovar!

 

När Erik lämnade sjukhuset, sin arbetsplats sedan tretton år tillbaka, kände han sig lycklig. Kände sig befriad. Nu kunde hans sjukdom ta honom om den ville. Men dum var den om den trodde att den inte skulle få kämpa! Nu återstod bara den svåraste biten; att berätta för barnen.

Kapitel 13

Kalle satt framför datorn. Det hade gått två dagar sedan han skrev meddelandet och än hade hon inte svarat. Han var oälskad, hatad. Han fick helt enkelt leva med det. Han gick mer in i sina tankar och de gick tillbaka till den där dagen då han trodde att han skulle dö.

 

Det hade varit mörkt ute. Han hade varit inne i centrum och kollat på bio. En urusel film var det, men han hade fått komma hemifrån ett tag. Han skulle ta stadsbussen och en bit bort såg han ett gäng som var på väg mot honom. De var fulla. De började skrika på honom.

– Vad glor du på? sa den ena och slängde sin öl mot bussen.

Kalle sa inget utan försökte bara komma på bussen, men det var mycket folk.

– Hörde du inte vad jag frågade dig? Vad fan glor du på? Vill du ha stryk?

Gänget drog i Kalles jacka och sa till honom att han skulle följa med dem på en liten runda

Då sa en tjej som står i kön:

– Låt honom vara!

Killarna började asgarva och sa till tjejen:

– Vill du också följa med… hora!

– Låt henne vara. Jag följer med er om ni slutar att trakassera henne. Han hade inte kunnat förstå att de orden kommit från hans mun.

Kalle följde med killarna på en promenad och de stannade i stadens största park. Där hade de börjat leka med honom. De hade slängt honom fram och tillbaka. När han hade landat på marken hade de börjat slå honom i magen och i huvudet så att hans ena framtand gick av och blodet ansamlades i hans mun. De hade hållit på i några minuter och till sist sagt:

– Glo aldrig på mig! Förstår du?  Han hade lyft Kalles huvud till någon meter över markhöjd och avslutat med att slå allt han orkade i Kalles ansikte. Näsan hade knäckts. De hade lämnat Kalle där på marken. Den dagen satt inristat i hans huvud.

 

Han vaknade upp från tankarna när ett pip hördes från datorn. På skärmen blinkade meddelandeikonen. Han hade fått ett meddelande. Det var från henne.

                                                                         KAPITEL 12




Erik och Marianne satt hela natten och pratade med varandra. De grät tillsammans. De älskade med varandra.  Allt kändes underbart!

   – Fan va skönt det var. Jag har väntat på det här så länge, sa Marianne och tittade på sin man.

   Han hade somnat. Han låg i hennes famn och hon log för första gången på mycket länge. Han var så levande. Men hur länge till? Hon var förkrossad. Men hon behövde tänka positivt för Eriks skull, det visste hon.

 

Hela familjen satt vid frukostbordet. Anna, dottern satt och småflinade för sig själv medan hon tittade på sin bror Sam som också småflinade.

   – Varför flinar ni? frågade Marianne.

   – Hade ni det roligt i natt. Ni hördes förmodligen till centrum, sa Anna och skrattade.

   Föräldrarna tittade på varandra och log. De skulle berätta för barnen i kväll. De visste inte hur de skulle förklara att deras pappa förmodligen skulle dö och att sannolikheten att han skulle överleva var nästan lika med noll. Marianne såg Eriks sorgsna blick när han tittade på deras barn. Än så länge var de lyckligt ovetande.

Kapitel 11

Kalle satte sig vid datorn. Det hade hunnit gå ett dygn sedan han såg mailet från tjejen. Han hade inte vetat vad han skulle svara. Han hade ju inte varit helt ärlig mot henne.  Han hade talat om olika fester som han aldrig besökt … Att han gick elprogrammet och att han kallades för Robban. Lögner! Drömmar? Men hon var för viktig för att han skulle våga vara löjliga, mobbade Kalle på It-programmet – hans riktiga jag. Och nu ville hon träffa tuffa Robban. Hur skulle han kunna spela honom annat än i ord? Det var några timmar hon skrev meddelandet, kanske trodde hon att han inte vill träffa henne? Han behövde bestämma sig, och det snarast. Kalle eller Robban eller blankt.

   För en stund försvann allt. Hans fingrar förflyttades snabbt över tangentbordet och det smattrade i en rytmisk ton. Han begrundade sin lilla text och förstod inte själv vad det var som höll på att hända. Var det här verkligen så smart? Var det här det rätta beslutet?

 

Hej,

Jag vet inte hur jag ska säga det här. Jag antar att det inte finns något bra sätt – det är bara att göra det. Jag har ljugit! Ja, du läste rätt. Ljugit. Jag är så jävla förbannad på mig själv! Men jag gillar verkligen dig! Och jag … ja, jag är inte värd dig. Jag heter inte Robban. Jag heter Karl, men kallas för Kalle. Men inte av mina vänner utan av min familj. Jag har inga vänner. Jag går aldrig på fest. Blir inte ens bjuden på dem! Jag är en stor jävla mes som älskar datorer och som går IT-programmet, inte el-programmet. Jag tycker om djur! Skulle vilja ha en hund. Jag gillar Star Wars-triologin, och spelar ofta dataspel. Jag är inte snyggast i klassen! Jag har aldrig haft en tjej. Inte ens i lågstadiet! Jag vill gärna träffa dig, men jag förstår om du inte vill längre. Jag gillar dig …

 

Kalle

  

Han vågade inte avsluta med en kram denna gång. Han kände inte att han hade rätt till det längre.

   Samtidigt som ett tryck lättade från hjärtat kände han en ny oro växa inom sig. Tänk om hon var som alla andra? En bitch och en lögnare? Men vad hade han att förlora? Henne …

   Han tryckte på knappen ”Skicka meddelandet”. Han stirrade på skärmen. Det var skickat! Snart skulle hon läsa det. Snart skulle han få sin dom.