detofattbara

KAPITEL 3

Alice sjönk ner framför datorn och slog upp ett nytt Word-dokument. Det var flera veckor sedan hon hade skrivit dagbok. Lusten hade inte infunnit sig. Men egentligen visste hon att det bara var en lögn. Hon hade inte skrivit eftersom hon inte vågade. Hon var rädd för vad det skulle innebära. När hon fick ner allt på papper. När hon fick det svart på vitt. Men någonstans låg händelsen och gnagde. Den ville ut. Och fick den inte komma ut genom munnen fick den komma genom fingrarna i stället. Det var dags.

Jag är ledsen över att jag inte har skrivit i dig på länge. Det har varit en jobbig period. Och då snackar vi inte en sådan där jobbig period när plugget tar för mycket tid eller när jag känner mig fulare och tjockare än vanligt. Det här är en annan slags jobbighet. En jobbighet som gör fan så ont att jag inte vet vad jag ska ta mig till. Mamma tyckte att jag såg dyster ut igår. Hon sa det till mig vid matbordet. Hon ser direkt. Hon är en helt otrolig, mamma! Man kan inte dölja ett skit för henne. Men jag sa inget. Det här får inte komma ut! Fatta! Inte en jävla kotte får höra om det här. Men jag måste få ur mig det. Då kanske stenen i mitt hjärta lättar.
   Du vet, Sonny, han jag hängt ihop med sedan några månader tillbaka. Vi är inte tillsammans längre. Det tog slut för några veckor sedan. Det var jag som ville göra slut. Han trodde att jag var intresserad av Max i min klass, men så var det inte! Jag lovar! Visst han är snygg och så, men det var inte därför jag ville göra slut. Jag tappade intresset för Sonny.  Jag kände liksom inget behov av att träffa honom. Och den där gnistan fanns inte kvar. För det borde den väl ändå vara efter tre månader ihop? Mamma och pappa har ju gnistan kvar och de har varit tillsammans i typ trettio år.

   Nä, det är inte att vi gjort slut som är det jobbiga. Det är något annat med Sonny. Åh, dagboken! Jag fattar inte att jag gör det. Det här är första gången jag berättar det! Fatta! Ingen vet om det. Du blir den första.

   Vi var i Sonnys etta när jag gjorde slut. Jag kan ju inte göra slut över brev eller telefon. Det är fan så taskigt. Sådant gjorde man i lågstadiet. Jag försökte säga som det va, och han började babbla om Max. Han var jävligt arg där ett tag. Trodde han skulle slå mig. Men så började han tillslut gråta. Ah, Sonny grät. Men jag tyckte det var fint. Jag tröstade honom med kramar och en puss. Så himla dumt kanske, men ah, då kändes det liksom okej på något sätt. Han besvarade pussen med en kyss. Jag backade undan, men han följde liksom efter med hela sin kropp. Och så började han kyssa mig på halsen, sådär som han brukar innan vi ska ha sex. Men jag menar; vi hade gjort slut! Och jag ville ju inte ha sex med honom längre! Jag försökte streta emot, men han bara fortsatte. Han drog upp min kjol och drog av mig trosorna. Här tror jag till och med att jag skrek. Jag var fan rädd! Jag ville ju inte ha sex nu! Inte med honom! Den smärtan som spreds genom hela kroppen när han försökte tränga in i mig var… alltså jag vet inte vad jag ska likna det med. Det gjorde ont! Och jag skrek nog ännu mer. Men han brydde sig inte eller så hörde han inte. Han bara körde på. Jag försökte trycka honom ifrån mig, men han var alldeles för tung – såklart. Tillslut försökte jag intala mig själv att jag ville ha sex med honom för att det skulle sluta göra ont. Liksom bli kåt. Men så kom han plötsligt och så var allt över. Han skyndade sig in på toaletten och lämnade mig där, nersölad av hans jävla sperma. Jag var så jävla förvirrad. Jag drog på mig trosorna och stack därifrån så fort jag bara kunde.

   Men vad fan var det som hände, dagboken? Blev jag våldtagen?