Julkalendern: Det ofattbara
KAPITEL 1
Det var en fridfull stad, som alla andra städer innan de drabbas av en katastrof. Knutby, till exempel. Vem trodde någonsin att en barnflicka i Knutby kunde bära vapen och mörda två helt oskyldiga människor? Först fridfullt, och sedan då? Eller skogsbruket mitt i Värmland. Byn som människan glömt. Gud också kanske. Där stormen Gudrun drev fram och slet upp vartannat träd som under flera årtionden skötts om. Slet upp dem som tandpetare ur en tårta. Kastade skogsägaren Ulf rakt i armarna på djävulen.
Men den fridfulla staden i Mellansverige hade ännu inte drabbats av sin katastrof. Här lekte de första snöflingorna i virvlar, på väg ner mot den frostbelagda marken. Här levde man fortfarande i tron på att livet var enkelt för alla, och att det var värt att leva till varje pris. Men så fanns det några som hade förstått. Några som hade sett den andra sidan. Och några vars ögon snart skulle öppnas.
Glenn vände sig om i sin säng som var alldeles för stor för en person, och tryckte kudden över öronen. Väckarklockans ringande letade sig in under kudden och in i Glenns huvud. Att det inte hade gjort honom galen vid det här laget, tänkte han. Att inte var och varannan människa satt på dårhuset till följd av den där förbannade väckarklockan. Glenn hade klagat hos chefen. Varför skulle han få alla de tidiga bussturerna? Han med den fruktansvärda väckarklockan. Chefen menade att det faktiskt var självklart att just Glenn hade fått de tidiga tiderna. Han hade ingen familj att ta hand om på morgonen. Inga barn som skulle väckas, ges frukost och skjutsas till förskola eller skola. Glenn var ju ensam, kunde han inte förstå det? Jo, visst kunde Glenn förstå att han var ensam. Det var något han fick kämpa med varje dag. Ensamheten, saknaden och längtan efter någon. Var inte det ett straff nog?
Glenn hade inte fått byta ut de där tidiga tiderna. Såklart. Så nu låg han där i sängen med väckarklockans ringande i öronen.
– Dags att gå upp med dig, sa han till sig själv och daskade till sin kind.
Han drog benen över sängkanten och satte sig upp. Kisade med ögonen ut i den mörka morgonen. I dag var det onsdag. Det innebar att han hade en långdag på jobbet. Han skulle inte komma hem förrän mörkret hade hunnit lägga sig på nytt. Han muttrade. Fast, vad hade han egentligen att komma hem till? Ingenting. Han var ju, precis som chefen uttryckt det, ensam.
