detofattbara

KAPITEL 4

Det var en helt vanlig morgon. Snön hade fallit under natten. Det var alldeles vitt där ute. Kalle var osäker på om han skulle gå till skolan i dag. Han gillade inte de där vanliga dagarna. Han visste hur de skulle sluta. De slutade alltid på samma sätt! Han ville inte mer. Han ville bli älskad för den han var. Någonstans bland all skit fanns ändå en ljuspunkt. En tjej som han hade träffat på Internet. Hon var 16 år, precis som Kalle själv, och bodde i samma stad som honom. Hon hade ett djup som Kalle aldrig sett hos någon annan sextonåring. Hon var insatt i politiken och hade en tydlig åsikt om det mesta. Kalle var imponerad. Han önskade att han själv var lika kunnig. Att han besatt samma kunskapsiver som hon.

   Hon var dessutom vacker. Ja, Kalle kunde inte komma på något annat ord än just vacker. Snygg var inte tillräckligt för att beskriva henne. Hennes mörkblonda hår var långt, och av bilderna att döma bar hon det ofta i en slarvig knut på huvudet. På bilderna hon lagt upp på sin Facebooksida kunde man se att hon gärna använde smink. Kalle undrade hur hon såg ut utan. Vackrare.

   Han gick upp från sängen och tog på sig kläderna. Han hade bestämt sig för att inte ge upp och låta mobbarna vinna. Någon gång skulle han ge igen. Men när och på vilket sätt?

   Väl vid skolans nedre del stod hans farhågor och väntade på honom. Han gjorde som han brukade; sprang. De följde efter honom. Han sprang tills krafterna var slut. Då slängde han sin väska på marken, tog några rosslande andetag och sprang vidare. Han kom för det mesta undan oskadd. Men de få gånger de fick fatt i honom utsattes han för fysisk mobbning som utvecklades för varje gång. En gång tvingade de ner hans huvud i en toalettstol full med bajs. Efteråt slog de honom i huvudet så han svimmade precis vid vattenytan i toalettstolen.

   Denna dag kom han undan. Mobbarna orkade inte hänga med i hans tempo. Eller så var han helt enkelt inte värd besväret i dag. Kalle var åtminstone nöjd.

   Han låg efter i skolan och lärarna började misstänka skolk och sa åt honom att de snart måste ringa hans föräldrar.  Dagens första lektion var matte. Andfådd och förödmjukad äntrade han klassrummet med sin smutsiga väska. Ingen förstod att han var utsatt för mobbning. Det var väl som det skulle. Mobbarna hade en syndabock, honom. Någon måste det vara. Kalle ville bara sjunka genom golvet när läraren tittade på honom.  Han kände sig förödmjukad. Men, som alltid, slog han ner blicken och satte sig tyst, längst bak i klassrummet. Inte ett ord om mobbningen vidrörde hans läppar.