detofattbara

Kapitel 9

Erik begravde sitt ansikte i sina händer som fortfarande var kalla av vinterkylan. Hur skulle han förklara för Marianne? Hans hustru som han hade lovat evig kärlek. Hur skulle han kunna få henne att acceptera, när han själv inte kunde det?

– Men för fan Erik! Säg det!

   Mariannes blick var skräckslagen. Längs kinderna rann tårar. Erik harklade sig.

   – Jag…

   Eriks röst svek honom. Han kände sig svag i hela kroppen.

   – Jag är inte otrogen Marianne. Jag skulle aldrig bryta våra kärlekslöften. Jag älskar dig.

Marianne snyftade häftigt.

– Marianne, jag har cancer.

– Vadå?

Mariannes blick flackade. Erik kände hur han rasade inombords. Hur hans mur revs och blottade hans hemlighet. Han sjönk ner på golvet intill sängen och lade sitt huvud intill Mariannes kropp. De två månader som förflutit efter cancerbeskedet hade han inte velat ha någon närhet. Han hade skjutit alltifrån sig i hopp om att också cancern mirakulöst skulle försvinna. Men cancern hade inte försvunnit. Erik hade id ag fått veta att cancern spridit sig. Doktor Lundbladh hade varit sträng mot honom. Han hade inte förskönat Eriks tillstånd. ”Erik, du kommer att dö inom några veckor, om du inte påbörjar en strålbehandling! Du skulle ha börjat redan för en månad sedan! Börjar vi nu kanske du får uppleva nästa års sommar åtminstone”, hade doktor Lundbladh sagt. Eriks inre skrek efter närhet.

   – Du hörde. Jag har cancer, Marianne.

– Men när…? viskade Marianne.

   – För en månad sedan. Jag var i ett förträngningsstadium. Jag kunde inte acceptera. Jag har tackat ja till strålbehandling som börjar i morgon.

– Men alla dina sena kvällar. Vad har du gjort då?

Erik blundade.

   – Barer. Jag har besökt barer. Suttit ensam och hällt i mig sprit för att slutligen spy ut skiten i hopp om att cancern skulle rinna med, svarade Erik och snyftade till.

Marianne lutade sig över Erik. Tog tag om hans skuldror och kramade om.

   – Jag trodde att vi skulle åldras tillsammans, Marianne. Jag trodde att vi skulle åka på pensionärsresor. Få barnbarn. Marianne, jag kanske aldrig kommer få uppleva det! Vi…

   Marianne hyschade åt honom samtidigt som hon strök honom över håret. Och så började hon nynna på hans favoritlåt. Deras låt. Grace av Jeff Buckley. Som ett litet barn låg han gråtandes i hennes famn och lyssnade till hennes nynnande. Åh, vad han önskade att han kunde få stanna sådär i alla evighet. För alltid.