detofattbara

Kapitel 19

Marianne satt i fåtöljen. Hon hade bara lämnat tv-rummet för att koka lite the, men det var för en timme sedan. Koppen stod kvar på soffbordet. Erik satt i soffan med Anna och Sam. Han hade ställt fram deras fina skål från Kosta Boda. Den var fylld med räkor. Erik tog en och började skala.

   Marianne började gråta. Anna tittade på sin mamma. Hon förstod att det inte var en vanlig myskväll. Det som de skulle berätta var allvarligt. Inte ens Ammy hade fått följa med hem. Skulle de skilja sig? Sam såg förvirrad ut. Erik lade ner den skalade räkan på sin tallrik och harklade sig.

   – Jag vet inte hur jag ska säga det här … Eh, sa han och tittade på sin fru medan en tår ringlade sig ner för hans kind.

   – Det jag nu ska berätta för er mina barn kommer inte vara lätt för varken mig eller er. Men jag måste berätta. Tiden håller på att rinna ut.

   – Ska ni skilja er?

Orden sköt som knivar ur Annas mun. Sam ryckte till och tittade på föräldrarna.

   – Nej, nej, nej! utbrast Erik och kramade om barnen.

   – Men va är det då? undrade Anna. 

   - Det er pappa försöker säga till er höll han hemligt för mig tills igår. Jag trodde att han var otrogen eftersom han var borta så mycket. Men … Er pappa är sjuk. Han är mycket sjuk …

Hon tystnade. Det här var inte hennes sak att berätta. Hon sneglade mot Erik.

   - Jag är, som er mamma sa, mycket sjuk. Jag har cancer…

Precis i det ögonblicket stannade tiden. Det var som om en man hade klockan i sin hand och bara stoppade den. Anna kunde inte ta in det hennes pappa precis talat om.  Hon reste sig upp och tittade från den ene till den andra. Cancer?

   – Men gå till en läkare då! skrek hon.

Erik reste sig upp och lade armarna om sin dotter. Hon stretade inte mot, men hon kramade heller inte tillbaka.

   – Anna, se på mig! Jag ger aldrig upp! Hör du det? Det ska inte du heller göra! Jag behöver min familj nu. Jag klarar inte det här utan er. Min kamp vore meningslös. Jag kämpar för er skull.

   Anna började gråta. Hennes kropp skakade i Eriks famn.

   – Pappa ska du dö?

   Sam hade rest sig och stod nu vid sidan av Anna och Erik. Erik mötte sin sons blick. Den var så ung, så obefläckad. Erik sträckte ut sin hand och drog Sam till sig. 

   – Jag vill inte att du ska dö, sa Sam.

   Marianne sällade sig till den stora kramen. Hon kramade hårt. Önskade att hon genom att krama kunde hålla hela familjen intakt för allt framtid.

   Erik berättade om sin behandling och hur deras liv skulle förändras. Livet som var skulle inte bli sig likt. Det ofattbara var väldigt nära. En familj höll på att splittras.