detofattbara

Kapitel 14

Erik stängde av bilmotorn och slängde en blick på armbandsuret. Han var tidig till jobbet för en gång skull. Då skulle han hinna ta en kaffe och sitta ner och prata med sina arbetskamrater.

   Han skyndade sig ut ur bilen och över parkeringsplatsen. Det var bitande kallt ute. När han hade åkt hemifrån hade termometern visat på – 11 grader. Han grämde sig över att han lämnat vantarna hemma.

 – Erik, vänta!

   Ulf, den nyanställda sjukskötaren, skyndade sig fram till honom.

   – Ska vi slå följe upp till avdelningen kanske? undrade Ulf och öppnade dörren in till sjukhuset.

   Erik log. Han tyckte om Ulf. Han var så lättsam. Redan första gången Erik träffade Ulf kändes det som om de känt varandra i flera år. Ulf komplicerade inte saker och ting. Han var enkel och levde livet.

   – Haft några sköna lediga dagar nu? sa Erik.

   – Jovars, man ska inte klaga! Minstingen åkte på en förkylning förra veckan som höll i sig hela helgen. Men än så länge har vi andra klarat oss. Men vilken kyla vi fått! Så här kallt var det inte förra året, så här års.

   – Nä, då var det regn nästan hela december om jag inte missminner, sa Erik. 

   Hissdörrarna öppnades och de klev in, ensamma. Ulf tryckte in knapp fyra och vände sig sedan mot Erik.

   – Nästa år är det väl 30 minusgrader och två meter snö så här års. Det skulle inte förvåna mig det minsta. Då får vi åka skidor till jobbet, Erik! skrattade Ulf.

   Erik gav ifrån sig ett krampaktigt skratt. Nästa år! Han visste inte ens om han skulle vara vid liv om en månad. Men en sak var han ändå säker på och det var att han skulle leva ut sitt liv till max. Idag skulle han ta farväl av sina arbetskamrater. Han var nervös. Men ändå inte ledsen. Han var nästan glad att äntligen få berätta sin lilla hemlighet. Han hade burit på den så länge.

 

När Ulf och Erik kom in i kafferummet satt de flesta av hans arbetskamrater och fikade. Några höjde blicken mot dem och hejade, men de flesta fortsatte sina lågmälda diskussioner.    

    – Latte? undrade Ulf.

   Erik nickade och tittade på sina arbetskamrater. Hur skulle han säga det? Hur skulle han börja? Ulf gav honom Latten och han tog en klunk. Han harklade sig en gång och två gånger. Tredje gången tittade hans arbetskamrater upp. Han mötte deras blickar.

–        Jag har varit borta en del, som ni kanske märkt.

Några nickade.

   – Det har uppkommit vissa omständigheter. Jag är sjuk … väldigt sjuk, faktiskt. Jag kommer förmodligen…

   Erik kunde inte fortsätta. Han fick en klump i halsen. Ulf, som fortfarande stod vid hans sida lade sin hand på hans axel. Det gav honom kraft att samla sig.

   – Det är småcellig lungcancer. Den har redan spritt sig utanför bröstkorgen. Jag befinner

mig i stadium fyra, säger de. Men de vill testa med strålbehandling ändå. Men ni vet själva … Stadium fyra …

   Hans kollegor visste i vad de skulle säga. Ulfs hand vilade fortfarande på Eriks axel, men hans blick var glasartad.

   – Erik, du är en kämpe! Det är förmodligen det läkaren ser! Det här klarar du! Vi ska stötta dig!

   Monica, en av sjuksköterskorna, kramade om Erik. Han hade alltid tyckt om henne. Det värmde att hon trodde på honom. Att hon trodde på hans liv.

   Alla kom fram för att krama om honom och ge honom uppmuntrande kommentarer. Ge honom styrka och mod. Tjugo minuter senare hade alla lämnat rummet, förutom Ulf. Han stod fortfarande kvar vid Eriks sida. Han var blek i ansiktet. Och var det inte en tår som letade sig ner för hans kind? Erik kramade om Ulf. Till en början besvarade han inte kramen, men tillslut tryckte han Erik hårt in sin famn. Och för första gången fick Erik höra Ulf gråta.

   – Så, det är okej Ulf! Så, så, hyschade Erik.

– Lova att kämpa, Erik! Lova! snyftade Ulf.

– Jag lovar!

 

När Erik lämnade sjukhuset, sin arbetsplats sedan tretton år tillbaka, kände han sig lycklig. Kände sig befriad. Nu kunde hans sjukdom ta honom om den ville. Men dum var den om den trodde att den inte skulle få kämpa! Nu återstod bara den svåraste biten; att berätta för barnen.