detofattbara

                                                                         KAPITEL 12




Erik och Marianne satt hela natten och pratade med varandra. De grät tillsammans. De älskade med varandra.  Allt kändes underbart!

   – Fan va skönt det var. Jag har väntat på det här så länge, sa Marianne och tittade på sin man.

   Han hade somnat. Han låg i hennes famn och hon log för första gången på mycket länge. Han var så levande. Men hur länge till? Hon var förkrossad. Men hon behövde tänka positivt för Eriks skull, det visste hon.

Hela familjen satt vid frukostbordet. Anna, dottern satt och småflinade för sig själv medan hon tittade på sin bror Sam som också småflinade.

   – Varför flinar ni? frågade Marianne.

   – Hade ni det roligt i natt. Ni hördes förmodligen till centrum, sa Anna och skrattade.

   Föräldrarna tittade på varandra och log. De skulle berätta för barnen i kväll. De visste inte hur de skulle förklara att deras pappa förmodligen skulle dö och att sannolikheten att han skulle överleva var nästan lika med noll. Marianne såg Eriks sorgsna blick när han tittade på deras barn. Än så länge var de lyckligt ovetande.