detofattbara

– Du, jag har glömt mitt busskort hemma. Får jag åka med ändå?

En flicka i blont hår och svartmålade ögon tittade mot Glenn som satt bakom ratten i buss 52. Han granskade henne noga. Försökte lista ut om hon ljög eller inte.

– Asså, jag ska till skolan, sa hon.

Skolan, tänkte Glenn. Den behövde man. Den hade han också behövt. Men det hade han insett för sent. Men busschaufförsyrket var inte så tokigt ändå.

– Det är okej. Åk du med ändå! sa Glenn.

Flickan log mot honom. Det var ett värmande leende. Han fångande ögonblicket och bestämde sig för att spara det inför kvällen när ensamheten åter igen skulle tränga sig på.

Han stängde bussdörrarna och svängde sedan ut från hållplatsen. Trots att plogbilarna varit igång sedan fyra på morgonen var det slirigt på vägarna. På flera ställen stod långtradare parkerade. Antingen hade de inte kunnat komma upp för de små backarna eller så upplevde de väglaget alldeles för riskabelt för att fortsätta köra på.

Mona hade åkt med honom på bussen några gånger. Fast det var för många år sedan. Innan de ens hade varit gifta.  Han hade känt stolthet när han körde sina rutter med henne vid sin sida. Hon var vacker som en sommardag.

– Hallå! Jag ska av här! Kan du stanna, eller?

Glenn rycktes ur sina tankar. En ung man stod vid mittendörren och väntade. Glenn tittade upp mot stopplampan. Den lyste. Han hade varken hört eller sett när den tänts. Han ursäkta sig och bromsade in vid vägkanten.

– Ber om ursäkt för det där! ropade Glenn till mannen.

Mannen mötte hans blick och nickade. Det räckte. Glenn förstod att han var förlåten.