detofattbara

Kapitel 24

 

Bilen

– Men säg till honom! stönade Anna och knuffade till Sam som hängde över mittensätet i bilen i hopp om att se vad Anna skrev för något på sin mobil.

Erik och Marianne var inne i en hetsig diskussion om huruvida man skulle ha fast eller rörligt elavtal.

• Sam, låt din syster vara! Kan du inte spela lite bn eller vad det heter, sa Marianne.

Sam började skratta.

• Mamma, DS heter det. Inte BN!

• Jaja, det finns så många prylar och konstiga namn nu förtiden, så det går knappt att hålla reda på hälften.

Sam lutade sig mot Anna igen och fick en glimt av hennes Facebook-sida.

• Din jävel! skrek Anna och drämde till Sam i huvudet.

Smällen var inte speciellt hård, men Sam var ändå inte sen med att teatraliskt skrika ut smärtan. Marianne vände sig i framsätet och stirrade ilsket på Anna.

• Det där var väl inte nödvändigt Anna?

• Jo! Jag sa ju till honom, men han lyssna inte! Han ska ge fan i min mobil. Jag slog inte ens till honom hårt. Han bara fejkar, mamma!

Marianne vände blicken mot Sam som satt med vänsterhanden tryckt mot huvudet, precis som om han försökte stoppa en blödning. Hans ansiktsuttryck vittnade om det samma. Men självklart var det inte så.

• Sam!

• Men det gjorde ont! Jag kommer säkert få värsta bulan nu! grinade Sam.

Bråket fortsatte. Ingen lade märke till att Erik inte deltog i diskussionen. Han som alltid försökte ta över rollen som medlare. Han som alltid var den som lyckades få slut på de klassiska bilbråken.

Erik tog sig för magen med vänsterhanden. Något stod inte rätt till. Smärtan hade alltid gått över efter några sekunder förut, men nu tilltog den bara. Smärtan blandades med skräck och förvirring. Ögonen tårades och högerhanden vitnade av trycket mot ratten. Han skrek. Skrek ut smärtan, förvirringen och skräcken. Bråket i baksätet dog tvärt ut. Trots att han inte såg det, kände han blickarna som riktades mot honom.

• Erik, vad händer? Erik! Mariannes röst var gäll.

Sam skrek i baksätet.

• Pappa! skrek Anna och släppte greppet om mobilen.

Hennes ögon var uppspärrade och hennes händer snuddade vid Eriks axlar som skakade obehindrat.

Smärtan åt sig in i varje vrå av Eriks kropp. Förpestade varje levande del i honom. Han kände sig spyfärdig. Rösterna runt omkring honom blev dova. Det var som om han befann sig i en helt annan dimension. Han kände hur någon lade sina händer över hans på ratten. Marianne. Han kunde höra henne skrika. Men vad? Hans blick flackade. Smärtan trängde sig in i ögonvrån och lade sig som en dimma på näthinnan.

– Erik! Stanna! Du kör mot rött!

 

Bussen

 

Glenn kastade en blick mot den skadade pojken i bussen. Han var illa tilltygad. Hans ansikte var rött av blod och kläderna likaså. Hans vänstra öga var så svullet att han inte ens kunde öppna det. Han hade troligen brutit sin vänsterarm, tänkte Glenn. Den såg skev ut. Kanske hade den bara gått ur led? Trots den smärtan pojken måste ha känt lekte ett leende på hans läppar, och i ögonen glittrade sann kärlek. Flickan bredvid pojken höll honom tätt intill sig och vaggade honom fram och tillbaka. Glenn kunde se tårarna som blänkte på hennes kinder. Det var vackert i misären, tyckte Glenn. Som när Mona hade tagit sina sista andetag. Hon hade legat i Glenns famn. Hennes andetag hade varit rossliga och utdragna. Kinderna hade varit insjunkna och hennes hår tovigt. Men Monas ögon var fortfarande lika lekfulla som den dagen då de träffats för första gången. Och så plötsligt hade hon tagit det där sista andetaget. Och hela världen hade blivit svart för Glenn.

Ikväll hade Glenn sett ljuset för första gången på mycket länge. Han och Ali hade varit på en ganska flott restaurang där man hade julbord. Men de hade inte ätit. Ali hade stått på scen och skämtat om julen. Publiken hade älskat det! Restaurangchefen hade klappat Glenn på axeln och sträckt fram handen. Glenn hade först inte fattat varför. Men han ville bara tacka för en bra show och diskutera vidare samarbete. Restaurangchefen hade kallat Glenn för agent.

Glenn svängde ut på en större väg. Snart skulle de vara framme vid sjukhuset. Då skulle pojken få den vård som han behövde. Glenn kände sig lite som en hjälte. Han var inte den som skröt eller förhärligade sig själv, men var det inte så? Var han inte lite av en hjälte ikväll?

Glenn närmade sig t-korsningen. Trafikljuset slog precis om till grönt. Om det fanns en gud däruppe någonstans, så var han med honom nu, tänkte Glenn och tackade för det gröna ljuset. Utan att lätta på gasen körde Glenn ut i t-korsningen. För sent upptäckte han den svarta Volvon som kom emot honom i full fart.

 

___________________

 

 

Smällen var öronbedövande. Alice tappade greppet om Kalle när hennes kropp slungades framåt i bussen. Hon flög. I flera minuter, kändes det som. Hon drömde, tänkte hon. Hon kunde ju inte flyga. Ingen kunde flyga. Hennes späda kropp skar genom den tjocka framrutan på bussen som en pil. Allt färgades rött. Stjärnorna på himlen. Snön.

 

__________________________

 

Marianne skrek när deras bil körde ut i t-korsningen. Men hennes blick var inte riktad framåt. Hennes blick var riktad mot baksätet. Mot hennes barn. Hennes underbara, fantastiska, vackra barn! Hennes fantastiska barn som hon ville se flytta hemifrån, skaffa barn och gifta sig. Hennes sagolika barn som var en del av hennes kött och blod. Bevis på två människors kärlek.

Smällen var kraftfull. Men Marianne hade bara ögonen för sina barn. Hennes fantastiska barn!

 

_____________

 

 

Kalle slungades framåt i bussen och landade på golvet med den onda armen under kroppen. Han skrek av smärta samtidigt som han kände hur han åkte framåt, som på ett rullband på ICA.

• Alice! skrek han innan huvudet åkte in i bussens framdel.

 

 

_________________________

 

Smärtan i bröstet pulserade i varje kroppsdel. Händerna som hade vilat på hans axlar var borta. Händerna som vilat på ratten var också borta. Någonstans i fjärran hörde han rop. Han försökte hitta dit, men gick bara åt fel håll. Men så såg han ljuset. Ett starkt sken. Var de där? Han skyndade sig mot ljuset. Fort. Fortare. Skriken fanns där. Han kastade sig i blindo. Försökte greppa tag i ljuset. Smärtan var outhärdlig. Ljuset flammade till och för en kort sekund kunde han se det klart framför sig, men så dog det bort. Lika snabbt som det hade uppenbarat sig. Och så blev det mörkt. Tyst.

 

_____________

 

Glenn trampade på bromsen, men insåg att det var lönlöst. Volvon kom i hög hastighet mot dem. Det såg inte ut som om bilen inte hade några tankar på att sänka hastigheten. Om Glenn bara hade fått en sekunds betänketid till hade han kanske väjt undan. Kanske gjort en sådan där snygg Hollywood-sväng och kommit undan. Men det här var inte någon dyr Hollywood-rulle. Det här var verkligheten. Och i verkligheten fick man inga extra sekunder. Glenn knep ihop ögonen när bussen och Volvon möttes i en kraftfull krock. Jag hann i alla fall hitta ljuset i livet igen, tänkte Glenn och öppnade sina armar för döden.

 

 

Julafton kom. Snön låg vit på taken och i de flesta husen lös julgranarna så vackert. Men det var något med denna julafton som skilde sig från alla de andra som den lilla staden i Mellansverige hade gått igenom. Kyrkans portar stod på vid gavel och innanför kyrkans stenväggar hördes lågmält gråt. En man, med utländskt ursprung, lade ett foto av en medelålders man vid altaret och gjorde korstecknet samtidigt som en ung pojke plockade fram sitt DS och placerade bredvid en ljusstake.

En ung man med sårigt ansikte och en gipsad arm satt på en bänk längst bak i kyrkan. Hans ögon var rödgråtna. Livet var visst skörare än vad han hade trott. Det var något mer än vad han innan förstått. Något mer.

 

 

Till minne av Moa Henriksson 2002-06-10 – 2010-10-26

 

 

 

 

 

 

 

 

Slutord ”Sara Nilsson”

Det har varit skoj att skriva denna julkalender. Jag var tveksam till en början, när Hampus frågade mig. Undrade om jag verkligen skulle hinna med det, men så tänkte jag: ”Äsch, va’ sjutton! Vi testar!” Och det var ju tur det! Julkalendern är en väldigt tragisk berättelse, men trots det hade jag väldigt kul under tiden som vi skrev. Vi har aldrig träffats, men vi lyckades ändå skriva något ihop. Coolt! Hihi! Så; bra jobbat Hampus!

 

Slutord ”Hampus Eriksson”

Det har varit helt fantastiskt att ha fått jobba med Sara Nilsson, som är en underbar människa, fast att jag inte har träffat henne i verkligheten. När jag kom med idén till Sara att vi skulle göra en julkalander så visste jag inte var det skulle landa, om vi ens skulle bli klara till julafton. Men nu är vi klara och jag känner mig verkligen stolt över det här projektet. Vi lyckades ro det i land, Sara. Efter nästan två månaders arbete.

 

Jag skulle vilja rikta mitt hjärta till alla läsare som har stått ut med den här formen av berättarstil och hoppas att ni gillade den. Tack!

 

Hampus Eriksson Växjö 19 december