detofattbara

Kapitel 23

Kalle

Det var en dag kvar till julafton och i dag skulle Kalle och Alice träffas för första gången. Kalle hade duschat i säkert en halvtimme. Nu stod han framför sin garderob för att välja kläder. Han hade inte så mycket att välja mellan. Han ägde inte så många finkläder eftersom han aldrig gick på fest. Han valde en röd-randig skjorta med hög krage, ett par svarta Mc-Gordon jeans, ett par nya Björn Borg-skor som satt perfekt, och till slut en svart kavaj som inte var använd tidigare. Han ställde sig framför spegeln och tittade in sin nya stil, en stil som han aldrig haft förut. Det var som om något nytt hade växt inom honom, en känsla av självförtroende. Han visste inte vilka som skulle vara på festen och hur de skulle vara mot honom. Men han kände sig för en gång skull stark i själen. Han tänkte positivt. Han skulle få träffa Alice. Det var värt vad som helst.

Han kastade ett ögonkast på klockan. Han skulle behöva gå snart. Bussen skulle snart komma.

 

Alice

Alice klev ur badkaret. Hennes fingrar hade blivit skrynkliga av vattnet. Hon hade legat i länge, säkert en timme. Hon var nervös inför mötet med Kalle. Vem skulle han visa sig vara?

Hon hade hängt fram en röd urringad klänning som framhävde hennes bröst. Hon var osäker på ifall det var rätt val av klädsel. Var skulle Kalles fokus ligga om hon gick klädd på det viset? Men hon tyckte om klänningen. Hon hade köpt den i London när hon var där med familjen. Alice tog på sig klänningen och granskade sin spegelbild. Klänningen satt perfekt.

När hon hade sminkat sig och fixat till håret skyndade hon sig ut i teverummet där föräldrarna satt och fikade.

• Gud så vacker! utbrast Alice pappa.

Alice mamma tittade storögt på Alice och nickade instämmande.

• Du är som en dröm, gumman! Är det klänningen som du köpte i London? undrade Alice mamma.

• Ja!

• Lyllos den som får stå vid din sida ikväll, fortsatte Alice mamma.

Alice rodnade lätt och tänkte på Kalle. Det här skulle nog gå fint. Hon gick sig ut i hallen, kastade på sig jackan och skyndade sig sedan ut till busshållplatsen. Det tog inte många minuter innan bussen svängde in vid hållplatsen. Alice hoppade på och skulle precis ta fram busskortet när hon insåg att hon inte hade det med sig. Hon svor högt och hoppade av bussen. Hon skulle komma för sent till festen! Hur kunde hon glömma? FAN!

 

Kalle

Kalle klev av bussen vid Strandvägen, precis som Alice hade sagt att han skulle göra. Han kunde höra ljudet av festen. Han tittade ner på systempåsen som han bar på. Den innehöll fyra starköl som han fått av farsan. Kalle hade tiggt om fler öl, men hans pappa hade vägrat ge honom mer.

Kalle tittade på klockan. De skulle ses på festen vid nio. Klockan var fem minuter över. Tänk om Alice inte var där än? De andra skulle ju inte fatta vem han var. Det grämde honom att han glömt att be om Alice mobilnummer. Men Alice hade lovat att vara där. Hon hade skrivit till honom att bara vara sig själv. Ingen skulle tracka honom. Han skulle vara en av dem ikväll.

Kalle ökade takten på stegen och stod slutligen framför ytterdörren, som var det enda som skilde honom från festen. Han ringde på. Ingen öppnade. Han ringde igen. Hörde de ringklockan över musiken? Visste de att det var han som stod där utanför? Var det därför de inte öppnade? Kalle vände sig sakta om, men tvekade. Vad höll han på med? De visste ju inte vem han var! De hade aldrig träffat honom innan! De visste inte att han var mobbad på sin skola. De hade ingen aning! Klart att de inte hörde ringklockan över musiken. Han fick ta saken i egna händer och gå in, såklart.

Han tog ett djupt andetag och öppnade dörren. Det var fullt med folk därinne. De spelade Alejandro med Lady Gaga. Folket hoppade och skrek. Kalle sökte med blicken efter Alice. Men han var inte säker på vad han skulle leta efter. Hon var blond, det var det enda han fått veta. På denna fest var nästan alla blonda.

• Vad i helvete gör du här?

Kalle fick en knuff i sidan. Framför honom stod mobbarna från skolan. Sonny knuffade till Kalle igen och flinade.

• Men svara då! Va fan gör du här jävla missfoster!

Någon hade stängt av musiken och allas blickar var riktade mot dem. Kalle höll krampaktigt i systempåsen.

Sonny gick nära Kalle.

• Svara då för i helvete!

Hans skrik var öronbedövande.

• Låt han bara vara, Sonny. Jag tror att han känner Alice, sa en blond tjej och drog i hans arm.

Kalle nickade och släppte systemkassen, vände sig om och började gå mot ytterdörren.

Sonny ryckte tag i Kalles arm och drog honom tillbaka.

• Känner du Alice?

Hans blick var svart.

• Ja, sa Kalle.

• Gör nu inget dumt, Sonny! Acceptera att Alice gjorde slut med dig och att hon har en annan.

Kalle mötte den blonda tjejens blick. Hon såg rädd ut. Sonny tog tag i Kalles arm och drämde till honom i ansiktet. Kalle kunde höra knaket när näsan knäcktes. Blodet sprutade ut.

• Är du så kaxig nu, ditt jävla missfoster. Så det är du som är Alice nya pojkvän. Sonny sparkade Kalle i magen.

Han skrek rakt ut. Försökte skydda sig så gott han kunde. Han hoppades att någon skulle hjälpa honom. Ta bort Sonny från honom, men ingen gjorde något. Alla stod bara där och tittade på när Sonny bankade skiten ur Kalle. Inte förrän blod började rinna ut från Kalles öra ingrepp någon.

• Sonny! Nu räcker det. Han har fått va han förtjänar!

• Ta ut han här ifrån. Jag vill inte se den jäveln mer! Sa Sonny och spottade på Kalle som låg hopkrupen på golvet.

Några ryckte tag i Kalle och drog honom över hallgolvet. Ytterdörren öppnades och de drog ut honom på farstukvisten. En av killarna sänkte sig ner mot Kalle.

• Om du ringer polisen dödar vi dig. Fattar du?

Kalle nickade. De kastade ner honom för den lilla trappan och han stöd med ansiktet ner i snön. Smärtan blixtrade till i hela kroppen. Han hörde hur dörren stängdes bakom sig och hur musiken åter igen sattes igång. Vinglandes med en djävulsk huvudvärk och smärta i hela kroppen släpade han sig mot busshållplatsen.

 

Alice

Hon klev av bussen och knäppte jackan. Klockan var närmare tio. Hon hade sagt att de skulle mötas vid niotiden på festen. Var Kalle där redan eller hade han bangat? Alice tvärstannade plötsligt. På marken framför henne hade snön färgats röd. Det såg ut som blod, tyckte hon. Hon följde blodet med blicken och fastnade på en mörk gestalt som låg lutad mot busskurens högra sida. Alice skyndade sig fram mot personen. Var den död? Medvetslös? Hon sjönk ner bredvid personen.

• Hallå? sa Alice i ett försök att få kontakt med personen.

I samma stund som personen gav ifrån sig ett gnyende kände Alice igenom honom. Det var Kalle!

– Kalle, är det du?

• Alice …, kved Kalle.

• Va fan har hänt, Kalle?

Alice ögon tårades.

• Vem har gjort såhär med dig? Du måste till sjukhuset. Jag måste ringa…

• Nej! Kalle skrek.

Alice stirrade på honom. Vad menade han?

• Inte ringa, okej …, sa Kalle.

Alice tvekade. Samtidigt svängde en buss in vid hållplatsen. Alice var snabbt uppe på fötterna och skyndade sig fram till busschauffören. Busschauffören var en tjock gubbe med ett överdrivet flin i ansikte.

• Ni måste hjälpa mig med min kompis. Han har blivit misshandlad!

Busschauffören tvekade inte utan hoppade snabbt ut från sätet och skyndade sig efter Alice.

• Kalle, vi får hjälp! sa Alice.

Busschauffören chockades av Kalles illa tilltygade kropp, men hjälpte honom att komma på bussen.

• Jag kör honom till akuten med en gång. Det där ser inte bra ut! Sa busschauffören.

• Men din busstur då?

• Skit i den! sa busschauffören och svängde ut från busshållplatsen.

 

 

Kalle

 

• Vem var det Kalle?

Kalle låg med slutna ögon i det främre sätet i en buss. Vid hans sida satt Alice och strök honom över handen. Hennes ögon var röda av gråt.

• Det spelar ingen roll

• Jo, det spelar visst roll! Var det någon från festen?

Kalle var tyst en stund.

• Ja! Sonny och…

• Sonny?

• Ja, de var där! Mina mobbare! Fan, de är överallt.

Kalle stönade när han spände magen. Det gjorde så fruktansvärt ont.

– Sonny…, stammade Alice fram. Förlåt Kalle!

• Schh! Jag ångrar inte för en sekund att jag drog till festen. Jag ville träffa dig mer än något annat. Du är min skyddsängel. Du har inte bara räddat mig från att dö utan också min själ. Utan dig skulle jag nog inte leva i dag. Jag var så trött på livet…

Alice böjde sig över Kalle och tryckte sina varma läppar mot hans. Kalle besvarade kyssen. Det var den bästa och enda kyssen han någonsin fått.