detofattbara

Kapitel 22

Erik satt med Sam i sin famn.

– Pappa, du måste lova oss en sak!

– Vadå? undrade Erik och torkade sina tårar.

– Att om du dör så kommer du och hälsar på ibland. Pappa, jag vill inte att du ska dö, viskade Sam fram mellan snyftningarna.

Han tryckte sitt ansikte mot Eriks kropp. Erik slöt sina ögon. Han älskade sin familj. Hur kunde Gud slita honom ifrån dem?

– Jag lovar! Om jag dör kommer jag och hälsar på i era drömmar. Där kan jag göra underverk. Vi kan flyga bland molnen. Tänk dig, Sam! En klarblå himmel och ingen cancer. Ingen smärta. Inga problem. Bara vi två och molnen.

Sam nickade. Erik strök honom över håret och kysste hans panna.

– Hej!

Marianne kikade in i vardagsrummet. Erik nickade till svar och sänkte sedan åter blicken mot sin son. Cancerbeskedet hade tagit hårt på Sam. Han behövde allt stöd han kunde få.

– När ska vi vara på sjukhuset? undrade Marianne.

Erik tittade på sin armbandsklocka.

– Klockan åtta i morgon. Vi åker om två timmar, tänkte jag. Har bokat rum på Scandic. De hade tydligen en pool, sa Erik och tittade på sin son.

Sam gav inget tecken på att han ens hade hört vad Erik sa.

– Ska vi laga English Breakfast till kvällsmat kanske? Det gillar väl du, Sam?

– Mm, hummade Sam till svar.

– Låter smaskens! Jag säger till Anna då, sa Marianne och försvann från vardagsrummet.

– Då fixar du och jag maten, sa Erik och puffade till Sam.

Stekoset låg tätt i köket. På bordet hade Erik, med assistans av Sam, dukat fram färskt bröd, stekta köttbullar, prinskorvar, äggröra, bacon och en kanna med flädersaft. Erik betraktade sin familj som tog för sig av maten. Sams tårar hade torkat och ett litet leende lekte på hans läppar.

– Jo, jag kan möjligen tappa mitt hår också. Jag kommer nog att se värre ut än farfar. En tofs där, en tofs där, sa Erik och demonstrerade med handen var håret troligen skulle sitta kvar.

Sam tittade på Erik som flinade. Marianne och Anna fnissade de också.

– Men pappa, du har ju nästan inget hår nu heller, sa Sam.

Marianne och Anna brast ut i gapskratt. Anna tog sig för magen medan hon pekade på Sam. Erik började också skratta. Visst, hade Sam rätt. Han hade ju inte så mycket hår att förlora. Det skulle troligen inte göra varken från eller till. Till slut kunde inte heller Sam hålla sig. Först kom skrattet i små stötar. Det var som om han försökte hålla inne det, som om han kände sig skamsen över att skratta – att vara glad. Men slutligen exploderade Sam i en skrattattack. Sams skratt gjorde något med familjen. Något införlivade sig i deras dystra vardag; en känsla av hopp.

– Nej, vi måste plocka undan nu. Vi vill ju inte komma för sent till hotellet, sa Erik och reste sig upp.

De samlade sig och tog sina fullpackade väskor ut till bilen. Erik bad för sig själv att bilen skulle starta. Den hade varit konstig på sistone. Det skulle inte förvåna honom om bilen inte startade. Men den gjorde det på första försöket. Erik backade ut från uppfarten och kände direkt genom bilens rytm att det var halt, väldigt halt. Han skulle köra försiktigt. Bilen rullade utmed gatan medan kvällens mörker gav sig till känna på himlen.