detofattbara

Kapitel 7

Vänta bara Kalle, du kommer inte undan. Du kan skrika så högt du vill. Ingen hör dig. Ingen vill höra dig. Det finns ingen! Inte ens dina föräldrar älskar dig. De tar hand om dig för att de måste. Hör du vad jag säger? Ditt jävla missfoster! Fattar du vad jag säger? Jag säger att du inte är värd ett skit för någon!

Medan svetten rann längs kroppen på honom insåg han att drömmen tillhörde verkligheten. Det var hans vardag. Han kom till skolan som ett spöke och han gick hem som ett spöke. Ingen såg honom! Varje dag kom han hem och satte sig vid sitt rymliga skrivbord och sin externa och grymma dator. Det var den nyaste på marknaden. Han chattade med folk från hela världen. Men på senare tid hade han mest chattat med tjejen som kom från samma stad som honom. I dag var det två veckor sedan de hade börjat prata med varandra via nätet. Fjorton dagar och fem timmar. Kalle hade fått frågan vad han skulle göra denna helg. Om det möjligen var någon fest på gång. Det hade det såklart inte varit. Åtminstone inte för hans del. Men han valde att ljuga. Visst skulle han på fest, hade han skrivit med stora bokstäver. Och hon då? Nej, hon skulle vara hemma för en gång skull och ta det lugnt.

Kalle ville träffa en tjej som tyckte om honom för den han var. Han ville träffa en tjej som inte tyckte illa honom – som tryckte ner honom i jorden. Men var han en människa man kunde älska? Han undrade.”

Han riktade sin uppmärksamhet mot sin datorskärm och loggade in på sitt MSN-konto och sitt Facebook-konto. Han hade flera stycken olästa meddelande på Facebook. Det var från henne. Det stod att hon ville träffa honom på riktigt. Hon var nyfiken på vem han var. Han hamnade i ett tillfälligt chocktillstånd. Hon ville träffa honom. Det måste vara en dröm. Han trodde aldrig för en sekund att hon ville träffa honom.